måndag, juli 30, 2007

Lite statistik

Trots blott 4 månaders arbete på min butik har min känsla för vikten 1 hg snabbt vuxit sig stark. Om jag får koncentrera mig, slappna av och slippa störas av utomstående faktorer, ligger jag och nosar vid 100 g-strecket större delen av dagen. En diff på 4 gram åt vardera håll tycker jag är godkänt.
Idag förde jag statistik på detta. Så här såg det ut:

98 g: 10 ggr
100 g: 16 ggr
102 g: 10 ggr
104 g: 11 ggr

Imorgon:Ny färsk statistik på hur många kunder som frågar efter "Expressokaffe" och "Rååååbiås"

söndag, juli 29, 2007

Mail från Moonchild på Myspace

how re you?
i am Bora from Turkey
i would like to chat with you
tell me about yourself please .. want get to know you much better
thank you
as regards
take care
huggss xx

Han vill lära känna mig "mycket bättre". Bättre än vad? Innan? Vi känner ju inte varandra alls. Bättre än bilden på fågeln under texten "About me" kanske? Tror han att jag är en fågel?

Physalis listar; 2 ord man sällan använder

Imorse klockan 05.00 så var det här jätteroligt. Nu vet jag inte vad jag ska tro.

1. Superdupertrojansk.
Exempel på användning: "Jag vet inte vad jag ska tro om den nya regeringen. Den känns superdupertrojansk på något vis."

2.
Schamanska inslag
Exempel på använding: "Moneybrothers senaste skiva är förvisso välproducerad, men kvar finns mycket att önska av schamanska inslag och mer utrymme för den eminenta blåssektionen"

fredag, juli 27, 2007

Ett halvtomt glas

Jag hade fel, jag behöver inte vara för mig själv och tänka. Det har jag gjort tillräckligt nu. Ofrivillig ensamhet är det värsta som finns. Men om den här tiden har lett till nåt gott så är det väl de insikter som närmat mig svaret på frågan om "varför". Det finns nog många svar. Här är ett av alla "därför".

Jag har en förmåga att alltid tycka att glaset är halvtomt. Det är en vidrig egenskap att ha, både för en själv och andra. Det är otacksamt och orättvist. Och jag tror att det kan vara den vidriga egenskapen som genererade till att mina känslor låg och ruttnade inuti mig, ruttnade ihop till en svart oigenkännlig sörja. Hopp utbyttes mot hopplöshet, glädje mot sorg, tröst mot tröstlöshet, jävlar anamma mot apati. Och jag vet inte hur man byter perspektiv. Någon som vet? Hur blir halvtomt helt plötsligt halvfullt?

onsdag, juli 25, 2007

Physalis listar: 3 flitigt använda skämt på mitt jobb

1. Jag: -Vill du ha kvittot?
Kunden: - Nä, det var på så lite.
Jag: -Man vet aldrig, det kan vara avdragsgillt.
(OBS! Viktigt! Utför aldrig detta skämt på folk som ej har uppnått pensionsålder!)

2. Kunden: -Jag skulle vilja ha Citron å ingefära.
Jag: -Tyvärr har vi bara Ingefära å citron, men det kanske går bra?
(Mycket bra skämt för att få kontakt med kunden. Antingen fattar de skämtet direkt eller så fattar de inte att man skojar och blir förvirrade tills de slutligen fattar att man skojar och då skrattar de både åt mig och åt sin egen dumhet. Skämtet har här hamnat på en metanivå.)

3. Jag: -Hur mycket kaffe vill du ha?
Kunden: - Ett kvarts kilo, tack
Jag: En kvarting kaffe, det är inte dumt.
(Det här är nog det sämsta, men man får ändå alltid ett litet skratt som svar, mest kanske för att folk tycker att allt med fylla, bajs och sex är roligt.)

tisdag, juli 24, 2007

Physalis listar: 3 jobbigaste kundkommentarerna

1. -Jag skulle vilja ha expressokaffe" (jaha, och vad fan är expressokaffe då? Menar du snabbkaffe? Nähä? E S P ressokaffe heter det era imbeciller!)

2. -Hej...jag skulle ha haft mig nåt rooooobios. (Ännu en gång; vad sa du?... jag förstod inte...det stavas R O O I B O S, men du kanske tycker att B:et passar bättre före i:et bara?)

3. -
Jag skulle haft mig nåt gott te. (Här kommer sällan en följdfråga. Meningsuppbyggnaden är inte som en fråga, men de antar väl att jag på en gång, med mina paranormala krafter, ska se precis vad de tycker är gott. Denna klassiska kommentar följs alltid av en lite för lång tystnad. De som förväntar sig ett svar, jag som vägrar svara på en ickefråga.)

fredag, juli 20, 2007

Kör hur mycket bil du vill

"Köttinköp värre klimathot än bilen"

Ja, då var det konstaterat. Alla som inte är soyaintoleranta får ta åt sig, men det är givetvis valfritt. Synd att så lite amerikaner läser bloggen.

För att läsa mer klicka här


Bonusbilden


Ibland lyckas man. OBS! Detta är inte arrangerat, utan ett äkta Kodak Moment. Jag hade tänkt mig bildtexten: "Vill du smaka?"

Sarek dag 3


Sista dagen var egentligen inte så händelserik. Vi vaknade, åt gröt ihopblandat med blåbärssoppa och gick de 16 kilometrarna tillbaka till bilen. Allt det vackra var bara en upprepning av dagarna innan. Myggen likaså. Tredje dagen var mer en tid för eftertanke. Så varför inte summera allt:

Det är inte självklart att kunna vandra i fjällen med hela ens familj. Man älskar alla, men det finns samtidigt inte några människor som man kan bli så irriterad på som ens familjemedlemmar.
Därför satte Familjen Physalis upp en regel, vilken visade sig fungera väldigt bra:

* Alla fick tre gnäll var att handhålla med under de tre dagarna. Dessa fick man fritt disponera över. Man kunde alltså göra sig av med alla tre under den första timman, pytsa ut dem på ett ordentligt gnäll per dag eller helt enkelt gnälla skiten ur sig på hemvägen. Jag har lätt till både gråt, skratt och gnäll, så denna regel välkomnade jag med öppna famnen. Mina bröder, som är av tåligare virke, var kanske inte så mycket till hjälp av denna regel, MEN de kunde gynnas ekonomiskt genom att sälja sina gnäll till mig till exempel. Var efterfrågan stor så kunde de ta schweinigt mycket betalt. Var den låg fick de nöja sig med en femma.

Resultatet blev strålande. Alla gynnades av regeln, och bara tanken på vilken smart uppfinning vi kommit på gjorde att vi knappt gnällde någonting. Dessutom sjöng vi den gamla visan från 50-talet som mamma lärt oss alla:

Ta fram det bästa humör du har var morgon solen går opp! / Försök att hålla det ständigt kvar fast solen går runt i sitt lopp. / För om du bara tänker så / "det här var skojigt, det måste gå" / det finns ingenting som är svårt för dig / Gå fram med ett sjungande hej - HEJ!


Jag bjuder också på en 5-i-topp-lista på bästa sakerna att ha med sig i fjällen!

1. Myggnätshatten
2. Djungeloljan
3. Toapappret
4. Trangiaköket
5. Det bästa humöret du har

Och 5-i-flopp-listan ser ut så här:

1. Crocs
2. Partytält
3. Periskop
4. Cigaretter
5. (Här kom jag inte på nåt bra (dåligt). Känn er fria att fylla i som en interaktiv del i min blogg)

tisdag, juli 17, 2007

Sarek dag 2

Jag vaknade refan klockan halv sex. Pigg av den friska fjälluften, panikslagen av den kvava tältluften. Utsikten från berget Nammatj var ögonbedövande vacker. Ser ni floddeltat? Att åka båt in i det kändes som att åka...ja, den närmaste referensen jag kan ge kommer från bilder jag sett i filmer om vietnamkriget. Högt gräs vid sidorna, grönt vatten, men uten oro att bli sprängd i luften. I Rapadalen, vilkens början ni ser på bilden, finns en otrolig artrikedom. Här finns bland annat Sarekälgen; en älg modellen större, vilken även är den enda älgen som har förmågan att dyka ner till 2 meters djup. Jag skulle ge min högra arm för att få det på bild. Det och att få se en död blåval.
Här, en bild på vår lägerplats. Uppe på kalfjället sträcker inte björkarna sina trädkronor mot himlen. De ligger platt mot marken. Jag blir otroligt rörd av att se kärv natur, växtlighet som mot alla odds hittar ett sätt att leva och anpassa sig efter rådande omständigheter. Jag känner mig som fjällbjörken ganska ofta.

Mygg. Ingen vi pratade med efter vägen hade någonsin upplevt så mycket mygg, så jag vågar nog påstå, trots att det bara är andra gången jag vandrar i svenska fjällen, att det är ett rekordår i år. Det ni ser är bara en försmak på hur mycket det kunde vara på sina ställen. De hängde som i druvklasar på ens kläder och de hittade åt varenda kvadratmillimeter som inte var insmord med djungelolja. Resultatet blev att de stack en i området kring ögonen. En dag blinkade jag ihjäl 9 stycken myggor. För varje slag dödade man minst 6 stycken myggor, så jag överdriver inte det minsta när jag säger att jag totalt slagit ihjäl 1500 mygg.

Älgen. Säkert en fjolårskalv som tappat bort sin mamma och vant sig vid människor, för den var extremt tam. Jag stog bara 15 m ifrån den och fotade, det är det närmaste jag varit en älg någonsin. Här ses den stå i en tjärn och äta sjögräs. Den dök ner med huvudet i 20 sekunder, sen kom den upp och tuggade i sig slammet. Älgen är ett magnifikt och mycket fascinerande djur.

Det här är Skierfetoppen. Vi tog båten till STF-stugorna vid bergets nedre kant, slog läger med våra tält och gömde oss från myggorna i en stuga. Här ska jag inte ljuga utan erkänna att jag inte orkade bestiga Skierfe. Det är en 3 timmars march med stark lutning och stundtals besvärligt terräng bland stenrösen, och jag hade såklart redan dragit på mig en muskelskada i baksidan av vaden och låret. Jag, Realisten och Den Glade gick dock upp 1/3 av vägen, stannade till när vi kommit upp på kalfjället där myggen inte längre orkade följa oss och satt och solade på en sten i en timme.

Min kamera fick dock följa med upp till toppen. Det är svårt att göra naturbilder rättvisa, men att stå på Skierfe känns tydligen som att stå på månen och titta ner på jorden. Man ser så mycket och så långt. Det lilla berget till höger är Nammatj som vi besteg dagen innan. Det ser löjligt litet ut från Skierfe.

Här poserar tre lyckliga ungdomar från toppen. Närmare kanten än så här fick de inte gå, för det stupar rakt ner.

Jag blev förvånad att det inte skett mer olyckor härifrån, men den enda Fjälljägaren visste om var ett självmord. Märkligt självmord. Inget galenskapsinfall direkt som att kasta sig framför ett tåg. Här har någon ändå varit tvungen att packa en ryggsäck med proviant för åtminstone en dag, övernatta någonstan, sedan gå i storslagen natur i 3 timmar, smörja in sig med djungelolja, stanna och vila, kanske äta en flapjack, fortsätta knata på, och SEN hoppa. Vid vårt läger i Aktse var myggorna extrema. Jag gick ut och kissade vid elvatiden på kvällen och blev biten både i fram, och bakstjärt. Vidriga, snuskiga, små demoner. Med denna kuriosa avslutar jag dag 2.

måndag, juli 16, 2007

Sarek, dag 1

Team Sarek-07 fastnade på bild. I bakgrunden syns Sitojaureforsen virvla förbi, på bakersta raden från vänster ses: Den glade, Realisten, Holy Mary och Small Bisquits. På nedre raden från vänster: Jag aka Ice-Cream, samt Fjälljägarn.
Hemmafrån vildmarkens sista utpost. SAREK. Jag vet knappt var jag ska börja eller sluta, vad man ska ta med och vad man ska utelämna. Hur mycket kan hinna hända på tre dagar egentligen? Hur mycket kan man känna?
Jag ska försöka berätta det i bilder i alla fall. Men det är för mycket för att rymma i ett inlägg, så det får bli ett inlägg per dag. Då kör vi.


Saker man gärna hade tagit med sig,
men som var för skrymmande.





Till vänster: fjälljägaren/ledaren/K4-soldaten. Denna broder är mycket rutinerad vad gäller packning och fjällvisiter. När jag går med aerobicsskor och paraply i Pyrenéerna, går han i märkeskläder, leathermans, all packning i olika små plastpåsar och Nördl-kängor. I egenskap av fjälljägare tillika stark man fick Ledaren det tunga (fysiskt tunga alltså) ansvaret att bära ena tältet.
Till höger: Realisten. Om man säger att "nu är det bara 10 minuter kvar", så replicerar hon direkt att det är minst en halvtimme kvar. Givetvis har hon också alltid rätt. Denna ömma moder är också en mycket rutinerad fjällvandrare och har varvat Kungsleden x antal gånger. Ansvarsområde: Planering och frukostmat



Några högfjällsrenar såg vi inte till. Däremot stod den här inne på Ica Raiden i Jokkmokk och vaktade hårda tuggummikulor och värdelösa leksaker vid entrén.


Vi utgick från Sitojaurebron. Därifrån skulle vi gå en mil till en bryggplats, men först var vi tvugna att få i oss mat, tejpa fötter och fixa stilen. Jag hade stora svårigheter att få till en juste bandana. Det visade sig vara en hårfin skillnad mellan cool bandana och mesig bagarstugehuckle. I slutändan verkade det vara inställningen som avgjorde skillnaden. Eftersom jag hade minst ryggsäck av alla och hade tilldelats det löjliga ansvarsområdet SNACKS, så tog jag mig an en tuffare attityd. Jag sa: Straight outta Compton och vips hade jag bandana och makten att utdela, eller inte utdela, mandelbiskvier efter humör.

Givetvis måste jag ha ett kort på vår landskapsblomma Kung Karls Spira! Se såna välutformade sovsäckar som omger de inte fullt utslagna blommorna! Nästan lika bra och varma som min Mac Kinley (Mac Kinley är faktiskt det bästa budgetmärket).

Vi åkte båt från bryggplatsen med Lennart. Efter en snabb överslagsräkning så kom jag fram till att han tjänade ungefär 145.000/månad, men då bara under 2 ½ månad, men ändå tillräckligt för att leva gott resten av året. Berget som ses sticka upp i mitten, är det vi besteg dag ett. Det var inte så långt upp dit men brant, nå jävulskt.

Har ni sett något så vackert någonsin? Denna lilla charmanta alienprinsessa kravlade omkring på en sten uppe på högfjället och när jag dök ner med makroobjektivet mot den sträckte den upp sina framtassar som om den sökte skydd i en moders famn. Någon insektskännare som kan identifiera henne? Svar mottages tacksamt.


Här slog vi läger dag 1. Middagen är inmundigad, solen skiner och myggen börjar äntligen att avta. Livet kan inte bli mer perfekt än så här. Nästa inlägg ska handla om MYGGEN, ÄLGEN och SKIERFE.

fredag, juli 13, 2007

När jag blir stor


Fjällen, here I come! Imorgon bitti åker familjen Physalis till fjälls. I fyra dagar ska vi slåss mot myggen, sova i tält, dricka rent fjällvatten, titta på storslagen natur och äta frystorkad mat. Så otroligt underbart det ska bli! Jag älskar att vandra. På bilden ovan ser ni vår rutt i bajsbrun färg. Utsikten från Skierfetoppen över Rapadalen sägs vara något särdeles vackert. Jag måste bara bli helt frisk tills imorgon. Vad ska jag göra? Jag dricker redan allehanda gröna och vita teer, Echinagarde och vitaminer, men jag har fortfarande ont i bihålorna.

Just ja, jag fick antagningsbeked igår. Jag var, nu ska vi se här...som bäst reserv nr 72. Jaha liksom. Jag grät i en halvtimme. Förra året var jag ändå 16:e reserv Det känns så sjukt långt bort nu att jag funderar på att ge upp och bli något som jag faktiskt KAN bli. Det börjar kännas lite stressande, att man fortfarande, vid 25 års ålder, funderar över vad man ska jag bli "när jag blir stor"?
Till Lovisienstadt: det är nog helt rätt inställning att integrera sitt intresse i vardagen. Du får göra coola turnéer och jag får väl bli nån kvacksalvare som folk kan rådfråga när de har problem med rösten eller fått en stroke.

torsdag, juli 12, 2007

Ät inte tradolan!



Vad ni än gör - ÄT INTE TRADOLAN! Jag har promotat den som världens bästa smärtstillande och sömnmedel fram till idag, men nu vänder jag tvärt om. Jag mår skit. Har aldrig mått så här dåligt rent fysiskt på år och dar, och det är inte för att jag är sjuk, utan för att jag tog en tradolan igår innan jag skulle sova. Jag hade verkligen jätteont i ryggen och nacke igår och kände att jag behövde något starkare än Ipren, så jag tog en tradolan och en alvedon och gick och la mig. Sedan blev jag hög eller nåt. Kroppen surrade och stacks. Jag var svintrött men hjärnan var pigg och kunde inte slappna av. Tittade på klockan då och då. Fyra, sedan halv sex, till slut åtta. Då gav jag upp, me i samma veva så avtog medicinen sin styrka så jag fick väl sova en timme imorse. Och idag har jag känt mig totalt bakis. Som den värsta bakfyllan ni kan tänka er. Den som är som migrän, att det gör ont bakom ögonen, hela huvudet känns som det ska sprängas direkt du rör dig, du mår illa och känner dig yr. Aldrig mer Tradolan. Jag blir hellre jagad av vargar. Eller en flock med Orupar.

Harkrank Långbenskrank!


Gud, jag tror jag dör! Idag fick jag besök av Harkranken jag skrev om igår! Anledningen till att jag ritade den i Paint Shop var att jag inte hade någon bild på den, men nu har jag kunnat ha en 6 timmar lång fotosession med henne (ja, det är en hona, det ser man på den spetsiga bakdelen). Helt otroligt tålmodigt har hon stått (suttit, hängt, klamrats sig fast) lodrätt på väggen utan att röra sig. En fotografs våta dröm är den, harkranken. Jag undrar om hon vet att jag skrev om henne igår, att det var därför hon kom hit. Hon börjar kännas mänsklig. Jag vågar inte röra henne, då kommer hon bara fladdra runt så där panikartat. Nu får hon sitta där tills hon dör. Jag antar att det är hennes sista vilja, i hennes flyktiga insektsliv. Lugn och ro, och att få dö utan bortslitna ben.

tisdag, juli 10, 2007

Världens ledsnaste djur (insekt)


Nej, världens olyckligaste djur är inte längre Kapybaran. Den har verkligen gjort allt för att förtjäna förstaplatsen, men igår insåg jag att det är Harkranken som egentligen har all anledning att vara den olyckligaste varelsen på vår planet! Haha, stackarn krockar ju bara in i väggen hela tiden och verkar aldrig få fäste, och när den väl får fäste så sitter den där i timmar, bara för att slippa vingla runt som nån annan tonåring. Det är så synd om Långbensskranken! Jag läste lite om den. Det stod att Harkrankens ben lätt lossnar från lårringen som en passiv flyktåtgärd. Stackars Långben! Han offrar hellre några ben än att bli uppäten fastän han/hon ändå bara lever i något dygn.

måndag, juli 09, 2007

Bränn skiten


Ibland behöver man något nytt för att kunna börja om.
För två månader sedan började jag med mitt godisuppehåll, samtidigt som jag började odla mina egna groddar. Då var det stort. Nytt och välbehövligt. Nu behöver jag något större.
Jag har tänkt på det här med att bränna saker. Jag finner något otroligt fint i det. jag minns hur fascinerad jag, som barn, var av att titta på svedjebränning. När skogar och åkrar har brunnit så växer det alltid upp en helt ny och frisk flora efteråt. En gång när jag var 15 år så gick jag ut i skogen och brände en dagbok efter att jag läst igenom den och kände att jag inte ville befatta mig med personen som hade skrivit de där raderna. Det var skönt att lämna sina dåliga sidor så där konkret. För 2 somrar sedan brände jag också mina dagböcker i en kastrull på Hemvägen. Om jag gick pilgrimsvandringen till Finisterre skulle jag också bränna mina kläder där. Jag behöver göra något konkret för att kunna lämna och gå vidare. Det kanske var därför jag drömde den där mardrömmen att jag brände ner ett hus? Jag behöver bränna bort allt gammalt skit som gör ont och låta något nytt växa ur mig. En ny frisyr, ett nytt intresse, en anna 2.0.

söndag, juli 08, 2007

Efter filmen

(http://www.cine.se/bilder/posters/efter_brollopet.jpg)

Det var så längesedan jag grät över dig. Jag anade att den här filmen skulle vara jobbig, men inte så här jobbig. Jag har gråtit i över en timme nu. Åt vad? Jag vet inte. Mycket. Allt. Jag saknar dig och det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag har en egen sorg och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Stoppa undan den går inte. Dela med sig av den är svårt nu för tiden. Svårt att vara personlig, blotta sina känslor. Ikväll fick jag dela sorgen med Mads Mikkelsen, Rolf Lassgård och Sidse Babett Knudsen. Det får väl duga.

nassing

Jag fick höra att hon som kom på idén med crocs-smycken fick typ en miljon USD. Jag blir seriöst provocerad av sådan information. Att vara i Burträsk under Burträsksvängen var en enda stor provokation i sig. De var överallt! Rosa, skogsgröna, ärtgröna, havsblå. Och tanken på den där kvinnan i USA som nu kan gotta sig i allsköns lyx för att de i ovanstående bild köpt ett litet paraply, en fjäril och ett ankare, får mig att se i kors.

Idag är jag sjuk. Vad gör man när man är sjuk? Jag är så sällan sjuk nuförtiden. Kanske titta på Extras, kanske städa lite. Borde åka in till stan och köpa echina force.

Det här har jag i alla fall kommit på den här veckan:

* Jag vill köpa en elgitarr och bli bra på´t
* Jag vill åka till USA i höst, antingen med knugen eller bara själv.
* Jag måste lägga ner det här med rökning för det förstör min röst
* Jag vill köpa en ordentlig skivspelare
* Jag vill gå färdigt Santiago de Compastella
* Jag vill bli av med febern och halsontet
* Jag vill aldrig i mitt liv äga ett par crocs

lördag, juli 07, 2007

Let your tongue travel to africa

Den här veckan har varit fylld med så mycket punk att jag nästan blir anfådd. Jag vill ju egentligen bara lyssna på fåglar eller sitta på min stjärt och lösa korsord. Nu har jag sedan i måndags varit på fyra punkspelningar under fem dagar och faktum är att jag har haft kul alla dagarna. När hände det senast liksom? Jag vill härmed bekänna att ja, även fastän jag älskar arvo pärt och gillian welsch så måste jag höja min konjakskupa i en stor skål till Umeås punkscen. Efter en otroligt peppande spelning på Båten så styr folk först upp en spelning på Farmen med inte mindre än 7 band, och dagen efter ännu en spelning på scharinska.
Igår blev jag dock tvungen att bryta mönstret något och istället åka till Burträsk för att se norrländsk, politisk folkmusik i form av Eskefeurat. Det hade inte varit värt 200 kronor, som inträdet var, men för 59,50, vilket maten kostade mig, var det helt klart värt. Ronny Eriksson pratade och sjöng om att man måste ut och se sig om i världen för att kunna uppskatta det man har. Jus därför, eller av ingen anledning alls, kände jag att bilden på glassen som anna åt, knöt ihop säcken. "Magnum - Let your tongue travel to africa".

söndag, juli 01, 2007

Hot rod on the hot love highway


Jag hade aldrig kunnat ana hur min lördagskväll skulle komma att se ut. Manis pratade om att jag skulle få åka i en gammal bil som lät mycket. Jag kopplade aldrig ihop det där med det stora arrangemanget "Wheels", vilket samlade hundratals bilentusiaster från när och fjärran för att visa upp sina vetaranbilar och sedan köra raggarrunda genom stan hela kvällen och natten. Givetvis hade M:s Hot rod med "Wheels" att göra. På bilden här ovanför kan ni se hur den ser ut. Jag har aldrig åkt i någon annan bil än Volvo 245 i princip, så allt med Hot Roden var spännande!
*Det fanns bara ett säte som man satt trångt i = exotiskt
*Bilen var döpt till "Rocket to Russia" istället för "Kukobert" = exotiskt
*Det fanns inget chassi för själva motorn och det var de som var grejen = exotiskt
* Den small precis som Långbens, Kalles och Musses bil gör i den där klassikern ni vet ("Men, det är ju jag som kör.") = exotiskt
*Dess stall låg på Västerslätt i bilentusiastklubben Nailheads garage, där det även fanns en hemlig pub vid namn Hot Rod Café = exotiskt

Catwalken var ändå det sjukaste. Alla bilarna körde runt Rådhusesplanaden, runt självaste Apberget och vid sidan om stod umeåborna och iakttog/avundade bilarna. Många tog kort med sina mobiltelefoner. Jag tog kort på dem för att slippa känslan att bli uttittad. Just de här som jag tog kort på såg dock mer missunnsamma än imponerade ut.