fredag, februari 29, 2008

Bovar och banditer

Okej, jag tror att jag har kommit på en bra idé. Jag försöker ju med godislöften varenda dag och bryter dem också varenda dag. Och anledningen till varför jag bryter dem är att jag inte straffar mig själv tillräckligt efteråt, om man bortser från skuldkänslor och självhat. MEN ikväll, medan jag klippte Oskar en ny klubbfrisyr, så kom vi på det! För varje gång jag äter godis måste jag straffa mig själv genom att göra nåt sjukt dåligt med en viss summa pengar. Både jag och Oskar var tysta en sekund, våra hjärnor synkade ihop sig med varandra, och sedan brast vi båda ut i ett unisont "typ skänka 1000 spänn till Bandidos." BRILJANT! Jag kan verkligen inte tänka mig att göra något sämre av mina pengar! Förhoppningsvis så ska den här lilla triggern kunna hålla mig ifrån sockret ett tag och om ni ser mig tjuväta så är det bara att tvinga mig donera ett bidrag till banditernas verksamhet.

I egenskap av översättare vill jag bara dela med mig av de sämsta översättningarna jag någonsin sett. Prison Break, avsnitt 8

Orig: "He blackmailed me"
Övers: "Han svart meddelande mig"

Orig: "The rum is mine!"
Övers: "Rummet är mitt!"

Orig: "What´s it like..."
Övers: "Vad den gillar"

Orig: "100 bucks a month"
Övers: "100 bucks a month"

onsdag, februari 27, 2008

II:Repris:II

Jag har ett problem i mitt musikskrivande - jag kan bara skriva vampar. Alltså, samma låtslinga som går om och om igen, varv på varv. Det finns ingen vers, ingen refräng, ingen brygga, bara en liten melodibit som kan vara allt det där, eller inget. Och jag kan inte skriva texter. Gör jag ett försök så blir det typ baby baby/I have loved you for so long/I don´t know what to do/I just want to be with you. Fast vaddå I don´t know what to do? För det första finns det ingen jag känner så där för, och för det andra så vet jag visst vad jag ska göra. Det gamla vanliga, bita sig i läppen och köra på. Men idag kom jag på den bästa texten som man kan sjunga till alla låtar man gör, och det är en så jävla djup och sann innebörd i orden. Den går så här:

"I am/you are/he she it is/we are/you are/they are"

tisdag, februari 26, 2008

Se och hör

Ikväll har jag hängt med Simon. Vi åkte på en roadtrip til Shellmacken vid E4:an och tittade i truckingtidningar. Simon berättade om ett löp från Se & Hör härom veckan. Det var en bonde söker fru-bonde på bilden och med svarta versaler på gul bakgrund stod det: "Varför älskar du mig inte?". Jag tror inte man kan fånga något så desperat och fint på ett bättre sätt.


torsdag, februari 21, 2008

Inlägg 200 - Merlene Ottey


Jag skaffade den här bloggen för några år sedan. Jag skrev i den tills jag upptäckte att jag bara blev jätteledsen och superavundsjuk på alla andra som skrev bra och roligt, att jag raderade allt jag hade skrivit. Det är typiskt mig att ge upp så där. Att tänka att bara för att det finns folk som är bättre på något än vad jag är, så är det inte längre någon idé att jag också ska hålla på med det. För jag orkar inte vara den ständiga bronsmedaljören. Så var det under hela låg-, och mellanstadiet. Vi var fyra tjejer i klassen. Den ena hade anorexia och var träningsnarkoman och vann såklart i alla löp-, och lilla vasaloppettävlingar. Den andra var lång och smal och även hon snäppet bättre än mig. Den tredje var ingen sporttjej, för att uttrycka sig så, och jag var medelmåttan - Merlene Ottey.

I högstadiet utvecklades jag mycket som fotbollsspelare och hade specialträningar med min tränare. Han skrev ett rekommendationsbrev där han skröt upp mig när jag sökte till fotbollsgymnasiet. Men jag kom inte med, blev helt förkrossad och rörde inte en fotboll på 6 år efter det.

Samma sak var det efter att jag tillbringat 6 timmar per dag i en månad i Honduras runt ett biljardbord. Jag hade blivit ganska bra, men jag höll inte uppe med att öva efter hemkomsten och när jag började spela igen hade jag tappat tinget och bröt nästan ihop av att förlora.

Jag har verkligen inte blivit bättre på biljard, och fotbollen har fått ligga mestadels orörd under ytterligare några år, men det är inte längre en katastrof. Och jag skäms inte längre över bloggen. Jag tycker fortfarande att jag skrivet dåligt och tråkigt och att alla andra skriver kul och bra, men tydligen tyckte någon häromdagen att jag borde skriva en bok, och det är ju fantastiskt. Bok eller inte, jag har ju alltid harlequinöversättningarna att falla tillbaka på. Jag är fortfarande som Merlene Ottey, men det känns helt okej.

onsdag, februari 20, 2008

Torra tårar

Har ni någon gång vaknat upp av att ni gråtit i sömnen? Det hände mig i morse. Och det är märkliga tårar. De är inte äkta, och inte heller tillgjorda. Man skulle kunna säga att de känns torra. Torra och kalla. Jag kan knappt komma ihåg varför jag var så ledsen i drömmen, men jag tror att det hade att göra med en känsla av utanförskap. Jag blev räddad ur en rymdfarkost, fast först en vecka efter att den kraschat. Anledningen till att mina "vänner" hade väntat med att komma till min undsättning var att de var rädda för den man som också befunnit sig i farkosten. Mannen var, mycket riktigt, obehaglig, och jag hade blivit lämnad där med honom, utan möjlighet att ta mig ut. Mannen var dock svårt skadad och dog efter någon dag och jag blev istället lämnad med ett ruttnande lik tills mina "vänner" försäkrat sig om mannens död, tillika deras egen säkerhet, och de beslöt sig för att rädda mig.

Känslan från drömmen satt kvar i kroppen under hela dagen, och jag var tvungen att bita mig i läppen ett flertal gånger på jobbet för att förhindra varma, fuktiga tårar.

tisdag, februari 19, 2008

Tokerier


Jag har ju funderat på att klippa mig kort. En kort page a´la Twiggy eller nåt i den stilen. Tänker att jag nog skulle passa i det. Men när de där frisyrtankarna börjar närma sig allvar så får jag kalla fötter och tänker att det säkert blir fult och att jag inte har råd att bli fulare för då kommer ingen någonsin vilja vara med mig.
Ja ni hör ju vilka tokigheter jag får dras med!
Om jag blir ful så kanske jag kan kompensera det med att bli roligare. Det kanske ändå inte är tänkt att jag ska leva familjeliv. Vad tycker ni, ska jag klippa mig eller inte? Med andra ord - ska jag bli komiker, typ Ellen DeGeneres fast utan det lesbiska, eller ska jag behålla möjligheten att någon gång bli äkta hustru och moder?

måndag, februari 18, 2008

paus

Det kommer att dröja med nästa översättning. Jag försöker plugga och träna och sånt tar tid.
Ikväll är jag förvisso ledig, men jag har besök av min far så vi sitter och löser sudoku och lyssnar på hockey på radion istället. Radion. Det känns som att det bara är jag och farsan som lyssnar på radio.

En del andra saker gör också att jag känner mig helt ensam i universum. Men skitsamma. Jag vet att jag har rätt, och de har fel och att det, hur som helst, är bättre att vara jag än att vara dom.

söndag, februari 17, 2008

Grattis Lovisienstadt! I give you this!


Idag fyller en väldigt speciell person år. Hon heter Lovisienstadt och för mig är hon en av de viktigaste människorna i mitt liv. Första gången jag träffade henne var för en livstid sedan på Pizzeria Aveny. Där steg hon in, med blonderat hår och en skateboard under armen, och sedan den dagen har jag alltid tyckt att hon har varit världens mäktigaste människa. Ibland hinner det gå månader mellan gångerna vi ses, men det brukar inte märkas särdeles mycket. Kanske har det att göra med hennes mäktighet i sig.

Jag håller dig så fantastiskt kär, mitt lilla stjärt! Anledningarna är många. Här är några:

- Du är snel
- Du kan bära upp stickade tröjor med applikationer som ingen ann´!
- Du blir besatt av så bra saker som eddie murphy, rörsångare, tennis och landsbygdsromantik.
- Du önskar dig matlådor i fölsedagspreset
- Du bloggar bra
- Du är ärlig
- Du är härlig!

Min present till dig är som du redan vet ett stycke boxningsmatch i konsertmiljö.
Schumann vs Brahms. Lovisienstadt vs Physalis. Fast inga slag under bältet. Bara härlig sportslig gemenskap när den är som bäst. I love you.

fredag, februari 15, 2008

MC Hammer - U Can't Touch This

Peppad av Lovisienstadts Eddie-feber samt avsnittet i Beverly Hills 90201 då David Silver försöker ringa MC Hammer och be honom spela på skolbalen blev jag tvungen att lägga upp den här. Från capri- till ballongbyxa. Var inte den här modellen populär för 1 år sedan? Lite arabiska ande-i-lampa-byxor. Jag gillade det inte för 1 år sedan, men här ser jag ju att de kommer till användning på bästa sätt!

tisdag, februari 12, 2008

Harlequins mest speciella översättare. Del 2.

Ojojoj. Jag har nu läst igenom texterna och tänkte presentera dem var för sig här i bloggen. Den första texten, vilken också är den jag påbörjat översättningen av, går under genren romantik och handlar om ungkarlen Brian och hans föräldralösa systerdotter Michelle, till vilken han är vårdnadshavare. Michelles valp har blivit sjuk och fastän veterinären har sagt att den inte går att rädda, så beger de sig ut på landet för att söka upp någon som kan rädda den lilla. Någon som Brian kände för många år sedan....

"For that couldn’t be Jessica Moran, rising out of the flowers with her straw sunhat askew. Jessica had been a short, pudgy girl, hopelessly homely, her hair a peculiar shade of red that had hung long, with untamable bumps and waves in all the wrong places.
The woman who emerged from the flowers was as lithe as a woodland sprite, her naked shoulders slender, tanned and toned. She wore a white sleeveless tank that molded to her small shapely chest and hugged the line of her flat tummy. She had on those pants that men didn’t quite get—something between shorts and slacks that ended just above a shapely calf. Capris, he remembered Michelle correcting him...."

Och så översättningen:

"För inte kunde det vara Jessica Moran som reste sig från rabatten med stråhatten på sniskan? Jessica hade varit en kort, knubbig tjej, hopplöst alldaglig, med långt hår i en märklig röd nyans som aldrig verkade ligga i ordning. Kvinnan som steg fram ur rosenbuskana däremot var mjuk som ett skogsrå med tunna, solbrända axlar. Hon bar ett vitt linne som formade sig efter hennes späda bröstkorg och tog slut så att det just så pass blottade hennes platta mage. Nertill hade hon på sig sådana byxor, vars längd män inte riktigt förstod sig på. Capribyxor hette de visst."

Jag har fortfarande inte kommit underfund med en mängd punkter:

1. Hur skulle denna kvinna som uppenbarade sig ur rosenbuskarna kunna hjälpa en valp om inte en veterinär kan det? Är hon häxa? Medicinkvinna? Messias?

2. Ordet "pudgy" översattes i mitt lexikon till "fläskig", men det är väl lite väl magstarkt att skriva? Det känns som mobbing. Tänk om Jessica Moran skulle köpa boken och läsa den personbeskrivningen om sig själv?

3. Capribyxor eller piratbyxor? Vad kallar, eller - för att vara mer korrekt - vad kallaDE ni de byxorna? För visst snackar vi ändå om 12 år tillbaka i tiden?

söndag, februari 10, 2008

Harlequins mest speciella översättare. Del 1.

Ni kommer ihåg att jag skrev om Harlequin för ett tag sen va? Ja, nu har jag i alla fall fått övningsprov på fem texter ur varsin genre som jag ska översätta. Här är ett utdrag från det medföljande introduktionsbrevet:

"Översättningsprovet består av fem korta delar. Anledningen till detta är att förlagets utgivning varierar och det är därför viktigt att du som översättare behärskar samtliga genrer. Provet innehåller utdrag från tre av våra romantiska serier: Romantik, Passion och Historisk, samt två utdrag från mer traditionell skönlitteratur respektive thriller. Tänk på att de två sista delarna inte hör till den traditionellt romantiska genren och därför kräver en annan ton."

När jag har berättat för folk om mina Harlequindrömmar så har folk sagt sagt jaha vad kul och sedan frågat om jag gjort översättningar förut eller om jag har någon utbildning för det. När jag svarat nej på båda de frågorna har jag mötts av skratt och en klapp på axeln och ett lycka till. Men nu ni, nu ska ni få se.

söndag, februari 03, 2008

The famous grousewoman

Söndag. Hängochflängdag. Jag har sett 3 avsnitt bevvan, fikat på NK, köpt ett yatzy och snart kommer bror med familj på middag. Spenatsoppa med ägghalva och västerbottenenchiladas.
Jag är fruktansvärt trött, min kamera tar dåliga bilder och jag har pyttesmå, jättegulliga musfotspår på min altan.

lördag, februari 02, 2008

I heart USM

Nu har jag tränat för första gången på mitt nya USM-kort. Det var underbart. Jag sprang och det gick bra och hur som helst är vad som helst bättre än att sitta och tycka synd om sig själv och klaga på att man gått upp i vikt utan att orka göra något åt det. Okej, sockret och jag kommer kanske aldrig att skiljas åt, men jag ska i alla fall träna. Jag har hopp om att kunna klämma mig in i den fantastiska kjolen jag köpte på Myrorna förra veckan och så länge det finns hopp så finns det framtidsutsikter.
Vi ses på dansgolvet ikväll. Jag ska se ut som David Silver.

fredag, februari 01, 2008

Update

Imorgon händer det. Då skaffar jag medlemskap på USM igen. De bjuder på medlemsavgiften och nu skiter jag i att det kostar. Det får vara värt det. Jag får skära ner på annat. Sprit och vardagslyx som dyra praliner och ostar från DUO. Den här magen tänker inte låta sig bli sedd i något som helst sammanhang förrän den förtjänar det.
Sockerförbudet går dåligt. Jag åker dit hela tiden på jobbet. Konstigt då. Det är ju tamejfan godis överallt.
Jag lyssnar på en gammal funckskiva från tiden då jag dansade funck och breakdance. Det är rätt bra ändå.
Just ja, jag har skrivit till harlequin och anmält mitt intresse som översättare nu. Kanske kanske kommer mitt liv ändras när jag får platt mage, lär mig spela på min elorgel och får översätta kiosklitteratur.