Vinnarfejs

Jag har fortfarande inte träffat någon, men jag gjorde något i alla fall. Gick på Allstars och satt på en barstor alldeles själv och såg Söderling nästintill, förutom några nervösa bollar sista halvtimmen, krossa fransosen Gilles Simon. På bilden ser ni Robins vinnarfejs. Det fejset och hans knutna näve har tagit honom riktigt långt. Jag tror att man, precis som Robin, måste vara lite arg om man ska få nåt här i livet. Jag är för sällan arg och för ofta ledsen. Det är en stor skillnad. Är man ledsen får man ingenting, förutom mascaramärken på lakanen. Är man lite lagom arg, ja då kan man få extra krafter. Men är man för arg så går nog den mesta kraften till att vara arg och då blir det liksom inte över något till det där andra väsentliga, det man vill förändra. Jag ska nog inte försöka släta ut min bekymmersrynka. Vad jag ska göra är nog bara att spänna den lite mer så att ögonbrynen blir mer `´än ´`.

Champagneöga

Gör ingenting. Träffar ingen. Vet att det är det sämsta jag kan göra mot mig själv i den här situationen, men det går inte att resonera sig fram till något annat när man sitter där med en klump i halsen och ögon som korkar igen gråten som på en skakad champagneflaska. Har ändå tagit tag i saker idag. Ringt jobbiga samtal och satt en ny vildjäst så att jag kan baka gobrödet på söndag. Och, justja, skrivit ett pinsamt blogginlägg.

Djäfvulen

Bildgooglade på "glasögon i pannan" för att hitta bild på gulliga gubbar som sätter upp glasögonen där, alltså på pannan, inte på huvudet, och snubblade över den här demonen. Vad hände? En liten, tandlös, hårt arbetande, 101-årig kinesisk tant kan väl inte vara boning för Djäfvulen? Vad skulle ni göra om ni förärades med en sån här mutation? Skönhetsoperera eller utnyttja till maximal fördel, typ skapa en sekt, tjäna pengar på att bli fotograferad, åka runt med freakshow, bli domedagsprofet?

Jobs klagan

Om det här var en ljudblogg så skulle jag bara skrika nu.

Skrika och gråta, ropa på Gud som en övergiven Job.

"...Varför lever den som famlar i mörker,

den vars vägar Gud har spärrat?

Suckar har blivit mitt dagliga bröd,

min klagan är som forsande vatten.

Det jag fruktade har drabbat mig,

det jag bävade för har nått mig.

Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila,

bara vånda och kval."

Heavy shit.

Money money money, must be funny, in the rich man´s world

Pengar pengar, money in the bank. Vilken jävla källa till stress, press, dåligt stämning osv osv. Alltså när man inte har dem. När man inte kan ta ett enda beslut utan att måsta göra prioriteringsrockader.

Halloumi? Nej, det är för dyrt, jag tar den här Fetaosten som inte får kallas Fetaost för att den inte är tillverkad i Grekland utan istället kallas Grekisk ost, fastän jag egentligen inte tycker om Fetaost/Grekisk ost.

Ta ett glas vin ute? Nej, jag köper en flaska vin för lika mycket pengar som ett glas vin kostar ute och super för mig själv hemma istället. (OBS, skämta. Super inte hemma för mig själv).

Oj nu blev det ett glas vin ute. Ja då får jag väl ta och våldgästa brorsan till middag några kvällar den här veckan.

Oj, månatliga räkningar. Hm, går ju inte att prioritera bort. Om jag bara skulle lägga mig ner och dö istället.

Nä det ska jag så klart inte. Det löser sig alltid. Har det bättre ställt än många andra. Skulle i teorin kunna låna pengar av mina föräldrar. Gör det dock inte i praktiken, för jag vill inte vara det hopplöst ouppstyrda barnet som de suckar sig fördärvade åt.

Dagens rövigaste ekonomiröv:

* Hyreshöjning till 6550

* 2 obetalda räkningar med påminnelseavgift

* Nekande besked om logopedassistentjobbet

* Borttappad bankdosa. Kommer kosta en slant att få en ny.

Det kommer ikapp

För några dagar sedan var jag hos min bror och hans fästmö. Vi drack kaffe och åt kaka följt av te och mackor i en enda stor fikasymfoni utan slut. Svägerskan min var så gravid man kan vara när man gått någon dag på övertid och jag grinade illa åt min krossade armbåge som dinglade som en Prideflagga på halvstång vid min sida. Vi började prata gamla minnen på ett sätt som man sällan gör nu för tiden. Kanske mest för att man inte har så många att dela sina gamla minnen med. Delade minnen är ju på något vis dubbla minnen, det blir liksom inte samma grej att berätta för någon man lärt känna i vuxen ålder om den där läraren som luktade gammalt kaffe eller om vad man bråkade om med grannbarnen i taxin på väg från skolan (jo jag bodde så avsides att vi fick åka skoltaxi!). Jag har alltid beundrat min bror för hans goda minne. Närminnet är inte anmärkningsvärt på något sätt, snarare rätt så kasst, men hans långtidsminne är exceptionellt. I helgen berättade han om en av våra grannbyar. Själv har jag alltid haft en knepig relation till byn. Som liten var man alltid lite avundsjuk på barnen som bodde där därför att de hade djur, en hockeyrink och pappor som gjorde gladiatorbanor på gården och byggde våningssängar med labyrintiska gångar. Samtidigt kändes det inte helt avslappnat att vara på besök där. Jag vet inte om det var på grund av att alla i byn var släkt med varandra (inget ovanligt i V-botten men som bastard utan släktingar inom 15 mils radie kändes det främmande), att de flesta barnen hade skorrande /r/ (något som ju inte alls hör hemma i V-bottens inland, och som mina logopediska gener omedvetet reagerade på redan då), att de helt enkelt var skrytiga, gapiga och otrevliga, eller om det var något annat. Min bror bekräftade dock min känsla när han berättade att en av familjerna hade en kattkyrkogård i skogen bakom huset. Bara det får ju en att direkt associera till galenskap. Men det värsta var nog att barnen under hela vår uppväxt anklagade vår pappa för att (nästan) ha dödat deras katt då den sprang rakt ut över vägen framför bilen. Det var deras ess i rockärmen när de hade slut på argument om varför deras by var bättre än våran. Andra argument de brukade ta till för att förklara varför deras by var bättre än våran var att deras by låg högre upp, den var större (både till invånarantal och bredd) och att de hade traktorer. Och det var sant. Vi hade ingen traktor och utan traktor ute på vischan är man en nobody. En gång i skoltaxin svartnade det för min brors ögon och han sa att han skulle gräva en grop i vägen och fylla den med bensin och tända på när deras pappa körde ner i den med traktorn. Grannbybarnen blev tysta och bleka men det dröjde inte många minuter innan telefonkedjan var igång och min bror var som vanligt tvungen att be om ursäkt.

Jag har aldrig tyckt att deras argument har hållit. Om varför deras by var bättre än våran. Vårat argument däremot, det håller i eoner: Våran by är VACKRARE.

Torkad hjärna

Jag har glömt min kamerasladd hemma. Det är synd eftersom jag har tagit väldigt många bra bilder för bloggändamål. Till exempel på mig och Fran med en 3 kilos dajm i vår famn.

I övrigt är det lite tråkigt just nu. Jag har inget intressant att säga/skriva. Går omkring hela dagar och försöker komma på något att prata om. Det enda jag lyckas konstatera är att det EJ är ett vinnande koncept för att komma på något att prata om. Och det gör mig riktigt ledsen.

Därför är ju bilder så bra. En bild säger mer osv.

Vykort från Stockholm 3

Hej hej.

Idag är det varmt och soligt. Jag har nyss sprungit runt Hammarby sjöstad. I slutet var det nästan så att jag inte sprang fortare än de som gick. Igår var jag med bästa anagrammästaren "Se nazihoran Jack". Vi smörjde våra krås på Hermans, åkte lite båt, tittade på en man i blå overall som utförde oklart arbete på en båt. Han gick mest in och ut ur ruffen/kabyssen (jag är ingen båtmänniska, vet inte vad jag pratar om) och åt Mariekex. Ibland kom han ut med ett måttband och mätte sidorna på en plåtbox. Oklart även vad den hade för funktion. Sen tog vi en pubrunda. Satt på bokade bord och fick flytta runt när de som bokat kom alldeles för tidigt. Nazihoran Jack visade mig Skinnarviksberget och hjälpte mig med DN:s onsdagskryss. Vi var rätt så usla och kom aldrig på "Blir blåsta" OK_RI_ _ _ eller "Får soffliggare" _ER_ _ _. På onsdag har Nazihoran Jack ordnat en arbetsintervju åt mig och sen på kvällen ska vi på swingklubb och dansa Lindy Hop.

Ha det hej!

/ Hins snopp i anal

Vykort från Stockholm 2

Hej.

Sitter i vår svarta tjocksoffa i läder och ser på Eurovisionsschlagerfestivalen tillsammans med Emma P och Fransson. Igår hände en trist grej. Jag cyklade och pratade med bror i telefonen och skulle bromsa in för att cykla intill trottoaren för att stanna. Är inte van vid handbromsar. Iiiiiikh! Jag flög över styret och landade lodrätt mot asfalten och tog emot mig med hela min ansenliga tyngd på höger armbåge. I Stockholm är det ingen som kommer och hjälper en när man är i nöd, det har jag fått lära mig. Fick sopa undan mig själv och mina grejer från gatan, fortsatte prata med min bror bara för att minska förnedringen i situationen. Hamnade efter några om och men på SöS. Fick träffa en gullig sköterska som gjorde tröstande små ljud medan jag tvättade såret rent från grus. Därefter en barsk finska som bryskt placerade min armbåge på röntgenskärmen i olika smärtsamma ställningar. Sen till ett tredje väntrum där vi såg nästan hela semifinalen. Bredvid mig satt en gullig farbror (kanske en hemlös) med säckiga jeans och massivt skägg. I handen höll han en faktura som han fått från receptionen. Min mage knöt sig. Han hade kanske inte råd att betala sjukhusbesöket. Ibland tittade han ner på fakturan och suckade, men satt snällt och väntade.

Jag hade i alla fall ingen fraktur, vilket ju var tur. Svullnaden och känslan av värdelöshet har börjat lägga sig. Och JA, jag ska köpa cykelhjälm.

Kram / Anna

Heavy clouds

Igår sa jag det högt till någon för första gången.

Snälla låt det spricka upp.

Vykort från Stockholm

Hej Umeå.

Nu har jag varit i Stockholm en vecka. Första dagen var det snöstorm och igår var det högsommarvärme. Så det kan bli! Praktiken är helt okej, men det känns nästan löjligt soft att ha den på halvtid. Igår hade jag och F en ledig dag tillsammans. Först cyklade vi till Hagaparken, kollade in Vickan och Dannes place och picknickade. Sedan cyklade vi till Skansen och såg lemurer, en annan apa som såg ut som ett vitt lösskägg, och så svenska djur förstås. Lappugglan var nog mäktigast. På kvällen skulle vi ut och äta indiskt, men blev sittande i en busshållsplats i en halvtimma så vi tappade peppen och gick hem igen. F köpte med sig en burk Pringles. När vi kom in såg vi att det var ett julmotiv på burken - ett chips format till en ren med horn och en röd nos. Jag började gråta. Sedan bröt jag ihop totalt och gick och la mig klockan åtta. Synd med en sådan värdelös avslutning på en annars bra dag. Hoppas allt är bra i Umeå. Jag saknar vårt hem, Rut och Ester, Janson och att få vara själv.

Vänligen,

Anna

Sätta på piedestal

Inte för att på något sätt sätta Janson på piedestal men är hon inte gurlig?!