lördag, juli 30, 2011

Sanningen gör ont.

Fick en smärre kris igår. Två personer var brutalt ärliga mot mig angående två olika saker och det var mer än vad jag klarade av. Fattar inte vad det är för någon sörja jag går och bär på, det enda jag vet är att den är svart, gammal och svår att göra sig av med. Eller förresten, jag vet inte om den är särskilt gammal. Den är mer lik en surdeg. En surdeg som har någon slags skitgammal grundsurdeg i botten men som fyllts på med ny skit som jäst till en ny surdeg och så vidare och så vidare.
Började tänka på något så sorgligt att jag slutat drömma om saker. Inte för att jag inte tror att det finns saker jag skulle vilja uppleva utan för att jag inte vill kasta pärlor för svin. När jag ändå inte förmår uppskatta bra och fina saker så tänker jag att det vore så bortkastat om de ödslades på mig. Hyfsat dumt sätt att tänka, men det går inte att bli av med, det är en del av surdegen. Det enda jag möjligtvis drömmer om, eller i alla fall hyser ett vagt litet hopp till, är att jag någon gång kanske vågar mig på att baka bröd av den där degen, och att jag kanske vägrar spara den sista slatten, vägrar ställa in den i kylskåpet igen där den kan fortsätta att jäsa i det fördolda.

Vänligen,
En livegen bagare

fredag, juli 29, 2011

Darkness darkness


Mörker, lämna mig. Nåd, visa dig.

torsdag, juli 28, 2011

onsdag, juli 27, 2011

Svenska C

Barnens kläder kostar far och mor både arbete och pengar. Akta därför dina egna och kamraternas kläder!
Tänk vad man gjorde förr i tiden. Alla i vår föräldrageneration hade föräldrar som sydde kläder till sina barn och lappade hål i sockar tills det var mer lagningar än originalgarn i dem. Alla använde tygblöjor till barnen och var man kunde knyppla och virka dukar utan att läsa mönsteranvisningar. I Sverige slänger vi tydligen 8 kg kläder per person och år (!!!). ÅTTA KILO. Hur många kilo kläder köper vi då per år? Och hur bra för miljön är det att köpa nyproducerade kläder? Nu känner jag att jag kommer att låta som en sträng lärare eller som den partypooptjejen som måste dra upp något hemskt när alla andra bara vill ha kul, men jag känner att jag måste. Det är min inre miljöaktivist som pockar på uppmärksamhet, hon som blev vegetarian för 10 år sedan, som främsta skäl, för att ett vegetariskt liv sliter mindre på jordens energiförbrukning. Hon tittar på mig med besviken blick när jag inte orkar diska ur smörförpackningen och återvinna dem som man ska, och blir ofta nerklämd djupt ner i skorna när det vankas semesterplaner. Mitt argument att jag får unna mig en flygtur då och då för att jag kompenserar det genom att jag duschar så himla sällan, det räcker liksom inte längre. Jag tycker inte att det är okej egentligen. Jag är bara lat. Så för att stilla mitt dåliga samvete så släpper jag nu och här fram henne för att hålla ett brandtal. Varsågod:

Det går åt cirka 3 kg kemikalier för att tillverka EN t-shirt. Lika många kilo till dina jeans. Till din viskoströja krävs ungefär 5,5 kg. Och hur mycket som sedan finns kvar i de färdiga plaggen vet man inte. Sådant kontrolleras inte. När vi tar på oss våra kläder kryper kemikalierna in i våra kroppar genom huden. Och vad dessa kemikaliecoctailar gör med oss vet vi inte. Det enda man med säkerhet kan veta är att de inte är bra för oss.
I Stefan Jarls dokumentär "Underkastelsen" får vi följa honom och Eva Röse i samtal med professorer om det hot som finns i oss och riskerar att utplåna oss långt innan världskrig, klimatförändringar eller epidemier gör det. Där presenterar de bland annat att i vårt grannland Danmark har 8 % av alla barns som fötts de senaste åren kommit till genom provrörsbefruktning. Alltså vart tolfte barn ungefär. Det kan delvis förklaras med att vi skaffar barn högre upp i åldrarna men många forskare tror att kemikalier spelar en stor roll i infertilitetsproblemet och jag ser ingen anledning till att inte tro att de har rätt. I samma dokumentär visar många forskare intressanta fynd av hur kvinnors nivåer av kemikalier i kroppen sjunker drastiskt efter amning. Bröstet, som ju ska ge näring och liv, är samtidigt en dödspump som visserligen förbättrar kemikalienivåerna hos mamman men istället överför de skadliga ämnena direkt till barnet.

BRYT! Nu räcker det. Så här håller hon på, den lilla miljömuppen jag har inom mig. Håller skuldbeläggande föreläsningar om dittan och dattan. Alltid finns det något att ha dåligt samvete över, och något man inte gör tillräckligt bra. Jag var tvungen att rädda er från hennes fruktade slutknorr. Det är en sån där cheesy Svenska C-knorr där man tar en abstrakt verklighet och transformerar den genom en liknelse till något greppbart som berör. Inte konstigt att jag gör allt i min makt för att trycka undan henne. Ber om ursäkt till er stackare som läst ända hit, det här kan mycket väl vara det sämsta jag/hon någonsin skrivit. Har inte blivit mycket bättre på att skriva sedan gymnasiet Lever vidare med min oföränderliga Svenska C-retorik och kanske nånstans också en ung naiv ideolog som fortfarande tror att man kan göra världen till en bättre plats. Det hon ville säga var nog nåt i stil med: Nästa gång du går bland reagalgarna, tänk en extra gång. Behöver jag det här? Har jag inte tillräckligt kläder? Har jag rent utav inte alldeles för mycket kläder som jag inte använder? Kan jag köpa något liknande på second hand för att slippa bidra till miljöbelastningen? Och jag vet att hon har rätt fastän jag tycker det är sjukt boring ibland.

tisdag, juli 26, 2011

måndag, juli 25, 2011

Ta mig till havet


Vi åkte en dag till hemliga lilla stranden som inte är så hemlig som jag velat tro. Dels för att jag har berättat för alla jag känner var den ligger, dels för att andra verkar känna till den sedan innan. Fredlas och jag plockade upp Carl och körde kringelikrokar tills han erkände att han aldrig skulle hitta till stranden på egen hand. Väl framme när vi parkerade bilen så dök en hel drös välbekanta fejjor upp ur en annan bil. Selma, Pernilla och Hugo och en okänd kompis till dem som hade hånglat med någon i The Corrs (UTROPSTECKEN!!!). Eller om det bara var en puss. Det är inte så noga. 


Hugo var sällskapets barn och knådade torr sand. Ett fruktlöst arbete.


Pernilla och Corrshånglaren spelade strandtennis. Jag paparazzifotade bakom smala strån av något slags, ja vad är det egentligen? Mina flora- och faunakunskaper är nästan lika usla som mina popquizkunskaper. Trots alla gånger jag varit på Fjäderägg kan jag nog inte identifiera mer än säg 5 fågelläten, duvor och måsar inkluderade.


Carl försöker se oberörd ut men vi alla vet att han kommer från skogen där han vikt sig en origamifågel.
("vika en fågel" = slang för att kissa ute i skogen. reds anm.)

                                       

Vi åkte sedan hem, laddade de så kallade batterierna och slöt upp igen, denna gång i konstellationen: jag, Fred, Carl, Teres och Östmanis och denna gång på Scharinska och Pop Quiz. Lag Björkröven kände sig lite malplacerat bland alla supermanliga alfahanar som mätte varandras skivsamlingar  och nördkunskaper med sina hetsiga blickar. Men istället för breda ryggtavlor och silvermanar hade de spinkiga axelpartier och begynnande ölmagar. Har faktiskt sällan upplevt en så manlig (på det dåliga sättet) stämning som under popquizet.



Manis och Carl var räddningen som gav oss några poäng nere i bottenstriden, men det var så svårt att jag gav upp nästan direkt. Även Manis fick till slut något håglöst i blicken medan Carl svävade iväg med sin till ett bord där testosteronet flödade desto mer.




Jag slutade lyssna på frågorna och försökte istället fånga hur Teres läppstift matchade med nyponrosorna. It was beautiful och bara det en anledning till att gå dit och förnedra sig igen.

söndag, juli 24, 2011

Dagens moln


Dagens moln är egentligen gårdagens moln. Man vill gärna skriva något efter Oslo och Utöya, men allt låter bara som floskler. Det här regntunga molnet som lade sig över Trästocksfestivalen  igår bar dock på allt det man vill skriva om: sorg, vrede och hopp.

torsdag, juli 21, 2011

Knacka på

En annan dag åkte jag till Skoghagen och dess ägare som gick och ägde på sina ägor. Alla fick vinna en gång var i dart. Demokratiskt! Stenens pilar ville ofta inte sitta kvar på darttavlan, oavsett om han kastade löst eller hårt. Jag väljer att se det som att han helt enkelt kastade dåligt. Lovi var vass tills hon fick tvångshanden som kastade pilarna rakt ner i blåbärsriset.


Ägarna hade funnit ett uråldrig föremål på gården och vi försökte lista ut vad det var.

Pungskydd från järnåldern gissade vi på till slut.

Stenen bekräftade tesen. Sen tog vi kanot och kajak och gav oss ut på sjön. Ganska så great ställe ändå det där Skoghagen.

tisdag, juli 19, 2011

The earth is not dying, it is being killed.



En dag var det spelning på Hamrinsberget. Träffade äntligen Stenen. Han är fin han!


Kändes som the ol´ days. Gamla crustare och Kvarnvägenmänniskor var där. De såg likadana ut som alltid, fastän de bildat familj. Jag har aldrig varit TRUE till någon stil. Kände mig som en kappvändare. Här är Emma och Alvi. Sådan mor, sådan dotter.


Tegskyrkan spelade. Det var skevt och fint och jag gillade det mycket.

Micke och Elisa var också där. Jag blir alltid glad när föräldrar tar med sina barn på spelningar, inviger dem i en kultur där musik har en självklar plats. Önskar att jag hade exponerats mer för musik som barn. Då kanske det inte hade suttit så långt inne för mig att göra musik själv. De senaste åren har det varit stiltje, och det är som en jobbig sårskorpa som börjar svida så fort man är där och pillar.

Purple rain


Mot den här kulissen blev jag känslosam i söndags. Fulare bakgrund till ens rödsprängda face kan man ju ha.

måndag, juli 18, 2011

Symmetri

Idag när jag var hos sjukgymnasten var hela min höft på plats, benen lika långa, korsbenet rakt och höftkammen i rätt linje. Det är första gången jag har varit helt symmetrisk i kroppen någonsin! Har fortfarande ett lazy eye, eller i alla fall ett lazy eyelid men i övrigt alltså. Jag är imponerad av mig själv. Nu gäller det bara att hålla i det här, sluta sitta med det ena benet över det andra och stretcha ut alla korta muskler. Det ska väl inte vara så svårt kan man tycka.

Och allt kom tillbaka

Jag kan inte med ord beskriva den här kvällen. Det var ett sådant där tillfälle då man helt oförberedd blir drabbad och tappar kontrollen över sina känslor och kroppsliga reaktioner. När jag klev uppför backen möttes mig idel ansikten som jag älskat och älskar, som jag tillbringat dagar och nätter med, delat skratt och gråt med. Människor jag burit och som burit mig. Alla log. Satte mig ner på bänken bredvid Carlos som jag saknat så sjukt mycket lagom till extranumret och hörde snart välbekanta ackord som slungade tillbaka mig till Kungsholms Strand, sangria och lasarettssäng med pressade landstingslakan. Det kändes som om allt var nedtecknat i ett manusskript till filmen om mitt liv. Den perfekta dramaturgin. Och på samma sätt som landskapet finns nedtecknat i mig så är även vissa människor det. Somliga binder man oupplösliga band med, gordiska knutar som inte kan knytas upp. Oavsett om man håller kontakten eller inte så finns de där, bor i nervceller och lever vidare som minnen i kroppen. Ikväll påminde min kropp mig om hur mycket somliga betytt för mig och hur mycket de saknats. Med en tsunamis kraft sköljde det över mig och det gick inte att värja sig emot.

lördag, juli 16, 2011

Baggböle






En av de platser jag tycker allra bäst om att vara är här, i Nina och Olas stuga. Den är så himla fin och de båda är så otroligt duktiga på att bygga och fixa. Och utsikten är magnifik. Alplik. Det är något visst att komma upp på en höjd och se ut över ett landskap. Jag känner samma sak när jag vandrar i fjällen. Det är som om någon slags primitiv urkänsla inom en väcks. Man har kontroll, vet var man är, var man ska och vad som väntar framför en. Förut brukade jag klättra upp på tak när jag var ledsen eller arg. Det fanns en symbolik i att sitta där uppe och titta ner på världen. Saker blev överblickbara, jag kunde ställa mig ovanför mina känslor och börja sortera medan jag nere på marken bara rörde ihop allt. Där uppe var allt lugnt och stilla, inga distraktioner runt om en. Jag slutade att klättra upp på tak, förmodligen började jag känna mig för gammal för sådant. Dumt eftersom jag aldrig kommer sluta ha ett YOUNG HEART.

tisdag, juli 12, 2011

Forts. VÄSTERBOTTEN


Jag läser just nu en bok av kulturantropologen Mikael Kurkiala - I varje trumslag jordens puls, där han skriver om vår tids rädsla för skillnader. Men den handlar om annat också, och idag när jag låg ute under en mullrande himmel med mörka moln rullande i väster och solen strilandes över mig så läste jag dessa rader, som sammanfattar lite av det jag ville komma åt i mitt förra inlägg men som jag inte alls lyckades med; hur landskapet kan utgöra en del av ens identitet:

"Ens egen livshistoria är nedtecknad i landskapet...Landskapet betecknar och bär spår av det egna förflutna. Själva den dualism som kännetecknar moderniteten blir svår att upprätthålla då landskapets historia och ens egen historia flätas samman till ett helt. Det är ett landskap som inte är utbytbart mot ett annat eftersom det är en del av ens identitet. Man tillhör landskapet på samma sätt som landskapet tillhör en själv."

Man tillhör landskapet på samma sätt som landskapet tillhör en själv.
Så är det. I min kropp rinner Ume- och Skellefteälven och lilla Stavbäcken porlar ut i kapillärerna. I mig finns skogar, djupa snåriga som man kan gå vilse i, torra moar med raka tallar som silar ljus, ljusa lövdungar med fågelsång och åkerbär. I mig finns berg, uråldriga och orubbliga med kalla grottor och varma hällar. I mig löper stigar kors och tvärs, grusvägar, tjälskadad asfalt och ändlösa raksträckor. I mig samsas ljusa nätter med mörka dagar och ett norrsken som gör mörkret uthärdligt. Hela jag är som ett ambulerande miniatyrexemplar av Västerbotten.

VÄSTERBOTTEN





Detta landskap som bitchslappar en halva året med evigt mörker, snö och kyla är också det landskap som är så vackert att man inte vet var man ska titta, rädd för att missa något ännu vackrare om man bara vrider huvudet runt några grader. Ett landskap som skänker tröst när hjärtat svärtats och tankar sotats mörka. Ett landskap som ger kraft när man tappat den någon annanstans. Ett landskap som mjukar upp hårda knutor som skaver inom en. Ett landskap man bara vill drunkna i och bli ett med. En väg, ett träd, en åker, ett vetestrå. 

lördag, juli 09, 2011

Tänk om...

...jag hade kommit in på fotbollsgymnasiet? Det hade ju varit helt sjukt! VEM HADE JAG VARIT IDAG?! Tanken är minst sagt svindlande. Jag blir nästan lite yr. Jag skulle kanske ha varit sjukt bra på beep-testet, blivit muskulös, pratat ännu mer dialekt, åkt runt i en sådan där sponsbil med mitt nummer och namn på. Jag kanske hade uttalat mig om matcher eller korsbandsskador i lokal-tv, slutat förtära alkohol, gillat tjejer mer än killar, fått en naturlig utloppskanal för mitt kontinentala temperament, ätit kött och kandiderat till nästa säsong Mästarnas Mästare. Eller så hade jag varit precis samma som jag är idag, med skillnaden att jag varit pröffs och fått en dröm att gå i uppfyllelse.

De här gillar man ju och vill att de vinner imorgon till exempel.

torsdag, juli 07, 2011

Vad alla superokända människor gör hela dagarna?

Tex
* Sticker sig på en utstickande bit hönsnät
* Äter soyakorv och minipizza till lunch
* Springer 5 km (men går 400 m)
* Har snart nått upp till högkostnadsskyddet inom sjukvården
* Lägger överblivna slantar i myntrör, räknar rören och känner tillfredsställelse
* Ser 2 avsnitt 30 Rock och hänger som vanligt inte med när Tracy Jordan pratar
* Åker in till stan för att köpa kattmat. Går ut ur butiken med en full matkasse men ingen kattmat
* Ser fina moln på himlen och vill fotografera men hittar inte kameran
* Ligger på en brits hos en sjukgymnast
* Blir sur över småsaker
* Skickar iväg ett halvfärdigt sms och får tillbaka frågetecken
* Smörjer in sig med solskyddsfaktor från -94
* Har ont i huvudet och tar en ipren+alvedon och en eftermiddagslur
* Läser reklamerbjudanden och går på dem ("Hortensia, NU 99 :-")

Fear factory



När jag var barn och vi blev skrikiga och jobbiga, så som barn ju är åtminstone en gång om dan, tog mina föräldrar till en ganska okonventionell metod för att lösa problemet. De satte ut oss på bron. Sedan fick vi stå där och skrika och grina tills vi hade lugnat ner oss för att sen gå tillbaka in och låtsas som att det aldrig varit någon konflikt (jag skriver "vi" men det bör nog läsas "jag", för det är jag som har varit den enda i familjen med kontinentalt temperament). Inte så att det var som att gå ner i en skräckkabinett. Det kunde ju vara skönt att få lämna stöket ett tag och få något annat att tänka på, typ döda myror eller plocka blommor. Men jag tror att de där små sakerna har påverkat mig mer än vad jag förut trott. Jag har fått omvärdera det här med konflikträdsla, från att ha trott att jag inte haft några problem över huvud taget med det, till att förstå att det är något jag inte alls behärskar. Jag drar mig in i det längsta för att uttrycka saker som kanske skulle kunna göra folk ledsna och får ont i magen och mår illa innan jag ska säga något som känns obekvämt. Vill sopa under mattan. Vill sätta ut problemet på balkongen och hoppas att det är borta när man öppnar dörren.

måndag, juli 04, 2011

I am a tree


Den här tallen står på mammas och pappas tomt. Den är gigantisk på ett sätt som inte framgår av bilden. En av de största tallar jag sett. Jag reflekterar dock inte så mycket över dess storlek när jag är där. Den har alltid stått där som en obligatorisk del av kulissen. Det är först när folk som är på besök påpekar hur stor den är som jag hajar till. Det är bra när man får utifrånperspektiv på saker och ting. Inte minst på en själv. Att folk uppmärksammar saker hos en som man själv glömt bort att de fanns. Jag skulle behöva ett sådant perspektiv just nu.

lördag, juli 02, 2011

Sisyfosarbete

Idag har jag gjort sådant arbete som tar fruktansvärt mycket tid utan att märkas List efter list ska slipas, därefter ska gamla spikhål spacklas och så ska spacklet slipas ned, sedan ska det målartvättas. Jag ser min lilla hög. Det är kanske 20 bitar totalt. Jag tittar på högen som är kvar. Det är kanske 50 till. Det är precis som om jag vore Herakles och listerna vore Hydran. För varje huvud jag hugger av växer det ut två nya. För varje list jag gör klar dyker det upp två nya.

Jag har även tagit mått på en av de finaste verandor som finns på denna jord. Bakom min gamla låg- och mellanstadieskola ligger ett hus där det, då det begav sig, bodde en tant med vitt, lockigt hår, krimplinklänningar och en svart handväska i ett stadigt grepp med båda händerna. Min bror kastade en snöboll rakt i nyllet på henne en gång, vilket gör att jag, så här i retrospektiv, kan förstå att hon var en aning barsk mot oss småglin. Nu har hon fått komma till Herren som hon tjänade hela sitt liv och om Pärleporten bara är en bråkdel så vacker som hennes lilla sekelskiftesveranda så fruktar jag icket döden. Nu vill, ironiskt nog, detta busfrö som en gång kastade en isig snöboll rakt på hennes nylagda hår och bulldoftande huvud, bygga en likadan veranda som hennes. Det kändes lite förbjudet att gå in i hennes överväxta trädgård och dra fram tumstocken, som om de där spetsiga 60-talsglasögonbågarna stirrade mig i nacken. Men jag hoppas att hon förlåter bror min för hans synder från sin utkikspost och smackar förnöjt när han omsorgsfullt och mödosamt arbetar i sin strävan att återskapa den lilla bit av himlen som ramlat ner på jorden i form av en veranda, och som nu tyvärr drabbats av röta.