onsdag, november 30, 2011

Insiderjobb

Var i veckan på besök i Stadshuset. Det ni nu ska få se är bilder från S k o l k o n t o r e t. Bilderna är tagna i ett konferensrum där en whiteboard från ett hemligt möte om skolans framtid lämnats outsuddad. Det vi ser är alltså ett flödesschema över dagens skolpolitik, ett arbete som pågår bakom kulisser och lyckta dörrar.


Detta är vad de kommit fram till: tja, alltså då menar de tydligen, om jag förstår det rätt, att man kan dela upp grundskolan i vanliga grundskoleklasser och specialklasser. Grundskolan ska inte, jag upprepar INTE ha att göra med "junk". Spec.klasser kan dock innefatta både "with junk" och "without junk".


Slutsatsen: Skolan ska eftersträva "without junk". 



Var tvungen att fota detta ohyggliga offentliga konstverk som kommunalarbetarna på S k o l k o n t o r e t tvingas vila sina ögon på i konferensrummet. Vad föreställer det? Jag kan bara hoppas att det är tavlor som dessa de menar med "junk" när de skriver att de vill eftersträva "without junk".


För övrigt så ser världen ut så här mest hela tiden nowadays. Dag och natt är ett och samma. Oavsett om klockan bara är tre drabbas jag ständigt av känslan att jag inget mer har att få ut av dagen. Dagsverket är gjort. Kvar återstår bara middag, disk och lite slött bloggande.

onsdag, november 23, 2011

Fashion report from Ullas!


Sista veckan i Ske-å. När ensamheten sätter in som värst en onsdagskväll kan man alltid trösta sig med att minnas tillbaka till en lördag för inte så längesedan, då lyckan stod mig bi. Ett 2xUllasmaraton tillsammans med en viss stadt avslutades med ett misslyckat kakbak i det fattighjonska hemmet. Det kan ha varit receptets proportioner eller det faktum att vi glömde kylskåpsmomentet, eller kanske det att vi inte hade det finska handlaget, men det som skulle föreställa pinnar flöt ut och bildade istället ovala speglar. Nog om det. Måste nu presentera detta -Salomon Momentum Headband! Ni vet det inte än, men snart kommer ni alla falla för funktionens frestelse, lägga er fåfänga i samma låda som sommarkläderna och förundras över hur ni någonsin kunnat vandra genom nätter med öronmusslorna blottade för arktisk kyla. Ett är säkert, jag står näst på tur.

tisdag, november 22, 2011

Anna


 Besökte idag en herrgård. Det var en makalös upplevelse för ett fattighjon som jag. Som ni förstår så stod jag avvaktande och fotograferade huset i väntan på att bli insläppt. Några sekunder efter att bilden togs gavs klartecken att även jag fick stiga på. En 2-rätters lunch med bordsservering väntade på oss och som jag smorde mitt krås!


Efter intagen måltid gick vi upp på övervåningen och besökte den här unga damens rum. Detta är Anna Nordlander, född 1843 och uppvuxen i Skellefteås prästgård tillsammans med 5 syskon. Systrarna undervisades i hemmet och på schemat stod musik, teckning och måleri i centrum. 23 år gammal antogs Anna vid Kungliga Konstakademiens fruntimmersavdelning som öppnat upp för kvinnor två år tidigare. Och ja, det var helt i linje med gängse språkbruk att kalla kvinnor för fruntimmer! Jag gillar bilden på henne, en antydan till ett stramt krås på kragen, ett knappt skönjbart underbett och en blick som kanske i stunden vilar på en guldinramad oljemålning med naturromantiskt motiv.


Utöver hennes målningar föreställande västerbottniska skogs- och vinterlandskap, eller motiv från skogssamernas liv, hände det emellanåt att Anna förstrött satte sig och korsstygnsbroderade. På denna märkduk stajlar hon genom att i marginalerna visa prov på alfabetetiska kunskaper (i alla fall det engelska, upp till z) samt att hon kan räkna till 16. Vänstermarginalens kryptering är dock svårare att förstå. Om jag läser det rätt får jag det till: "DENNNINMNENEN". Vad som här hände kan man ju bara gissa sig till men jag riktar genast misstanke om att den spillda rödvinsfläcken kan vara en pusselbit till ett korsstygnsdrama som spårat ut.


Här är själva Annas arbetsbord, eller ateljé skulle man kunna kalla det. En välanvänd palett slarvigt lämnad på det gedigna skrivbordet i ek (eller kanske valnöt?). Mystiska glasflaskor med flyktiga vätskor, ett bordsstaffli och en uppslagen bok. Men vänta, vad för slags bok är det Anna Nordlander läser?


Aha! Vid närmare granskning så ser man att här sitter hon och läser om sig själv! Nu ska jag inte kasta glas i stenhus, då jag själv måste antas vara min egen bloggs mesta besökare och läsare. Men ändå, lite skamlöst är det allt!


Och i brefstället - något slags idolbild eller visitkort föreställande - just det - sig själv.


Vi avslutade den trevliga husesynen med ett familjeporträtt som, i brist på konstnärinnans närvaro, i alla fall fick med en av hennes oljemålningar - "Hundar". En liten miss, i det annars gedigna arbetet med att återskapa den scenografi som kännetecknade 1800-talets högborgerliga inredningsstil, var de två värmeljusen som så försynt stod placerade på pelarbordet. Mina ögon undgick de dock inte! Ej heller den orkidé som planterats ned i en tidstypisk urna, som om det vore den mest naturliga sak att plantera ner i en tidskapsel som skickats 150 år tillbaka i tiden! Bah! När kom orkidéerna över huvud taget till Sverige? Typ 2001 i samband med en ödesdiger lägenhetsfotografering i Stockholm innerstad, vilken skulle vara startskottet för ett smaklöst frossande i skålar med limefrukter, krukor med timjan, färgen vit och Kitchen Aid's. Bara en gissning.

lördag, november 19, 2011

PRIVAT

Bytte vårdcentral igår. Till en PRIVAT. Ja ni hörde rätt och ni får hata mig men desperationen vann över ideologin och jag tänkte att det var enda chansen att få bli hjälpt med mina fötter. Blev inmålad i ett hörn på min förra vårdcentral och kunde inte vidare med ärendet. Men ni ska inte tro att PRIVATA vårdcentraler är bättre på något vis! Jag fick vänta i TVÅ timmar innan jag fick träffa en läkare. Efter en timme hade jag läst ut hela fredagens DN och började få ont i ryggen av att ha suttit stilla så länge. Gick till receptionen och frågade om det blivit något fel. Det hade det inte. Jag började traska runt, trampade upp djupa fåror i linoleumgolvet, fram och tillbaka. Ställde mig vid ett bord och bläddrade förstrött i skvallertidningar som ville säga något, oklart vad, om Mette-Marit och prins Haakon. Läste om First Aid Kit i Dagens Industri. De var gulliga. Efter en halvtimmas traskande hämtade en sköterska mig och visade in mig till ett rum. Väl i dörren sa hon:
- Det är fortfarande lite väntetid men doktorn kommer så snart han kan.
Så jag fick fortsätta vänta. På en mindre yta. Kunde ta 4 steg åt vardera håll innan jag var tvungen att vända. I rummet fanns: kall brits klädd i papper, en burk med spatlar, blodtrycksmätare, stetoskop, ett skohorn samt ett måttband. Hann tänka: "Var det så här det kändes för Nelson Mandela i 27 år? Kände han sig lika rastlös efter en och en halv timme i sin cell? Vad gjorde han för att klara av det utan att bli knäpp?"
Själv tog jag måttbandet och började mäta mina kroppsdelar. Långfingret: 8,5 cm. Hela handen: 19 cm. Omkrets handled: 15 cm. Omkrets vad: vågar nästan inte skriva detta men ja ok, 38 cm!
Till slut kom doktorn. Han hittade ingen puls i mina fötter. Men trots att det var en PRIVAT vårdcentral kunde inte han heller ge något svar. Fick ett telefonnummer till någon slags fotexpert. Ska prova det, men om jag inte får något svar där är det enda som återstår kristallterapi och healing.
Kontentan med detta inlägg: PRIVAT är ej bättre så nu byter jag tillbaka.

söndag, november 13, 2011

Dröm

Jag hade en dröm för en tid sedan. Jag sprang. Det gick lätt. Det gick snabbt. Jag kunde bestämma precis hur fort jag ville springa. Ingenting var för jobbigt. Vek så in på en friidrottarena. Där löptränade unga män och kvinnor med 0 i BMI. Jag sprang om dem en efter en, vilket förvånade både mig själv och dem. Medan deras utmejslade tunna löpararmar kämpade febrilt för att komma ikapp, schvungade mina gäddhäng helt obesvärat i luften. Deras quadriceps femoris arbetade till ingen nytta under deras 70-talskorta fladdriga shorts. Mina formlösa ben dundrade med lätthet förbi. Jag passerade mållinjen efter ett varv och var inte ens andfådd. Hade inte ont någonstans.
Sedan vaknade jag och haltade iväg till toaletten.

Sömndag

Stirrar tomt mot ingenting.
Låtsas inte om elefanten.
Det är enklast så.

fredag, november 11, 2011

Upplysta vägar


Hamnar ur gängorna. Andas min ungdom i den gamla hemstaden. Går genom tunnlar där jag och min vän sprayade idealistiska budskap i en önskan om en värld där allt kunde lösas om man bara lärde sig att kommunicera med varandra. "Prata mer" är sedan länge bortsanerat. Förlåt Skellefteå kommun för den kostnad det innebar. Jag tänkte inte så på den tiden. Om det var att hjärnan var fri, eller att den i alla fall hade en önskan om att få vara det. Och ändå fortfarande - lika dålig som förr. Gömmer orden djupt inne där de omvandlas från ord till en glömskans dy.

Möter människor vars ansikten jag känner igen men det är ansikten utan namn och sammanhang. Utklippta pappersdockor som jag nu möter i hockeyarenan, på ICA-butiken, på ett öde torg vars namn matchar dåligt med dess atmosfär. Blir rädd av det jag inte minns. Vad minns jag? Kommer jag minnas gårdagens piratkalas? Hur tung jag kände mig när jag omfamnades i en dörrpost  utan mistel? Hur det aldrig blev så där spotlightljust i vår lägenhet? Spelar det någon roll? Så går tankarna när jag tittar på Landskyrkans  upplysta majestät från fönstret. Ett flouriserande kallt ljus som tränger genom Sherlocktjock dimma mot denna varma plats. Min ungdoms skolavslutningar. Jag är skyldig er en tia. Tog ett ljus, tände för en vän och stack. Tänkte att du litar nog på mig, att jag kommer tillbaka och sliter och drar som ett bångstyrigt barn för en hastig blick. Något att fästa min egen blick mot när vägen framför är dimmig och ögonen grumliga. 

torsdag, november 03, 2011

På sistone


 Fick en uppmaning

 Gick genom ett gyllene valv

 Såg en tennisfinal

 Hittade Fredriks självbiografi

 Hängde med HH:s

Gick på Ullas, Umeå Östrafilialen, och firade avklarad tenta med ostfralla med saltgurka och persilja

Började praktiken och fick ikläda mig landstingets lavendelblå tunika.