nassing

Jag fick höra att hon som kom på idén med crocs-smycken fick typ en miljon USD. Jag blir seriöst provocerad av sådan information. Att vara i Burträsk under Burträsksvängen var en enda stor provokation i sig. De var överallt! Rosa, skogsgröna, ärtgröna, havsblå. Och tanken på den där kvinnan i USA som nu kan gotta sig i allsköns lyx för att de i ovanstående bild köpt ett litet paraply, en fjäril och ett ankare, får mig att se i kors.

Idag är jag sjuk. Vad gör man när man är sjuk? Jag är så sällan sjuk nuförtiden. Kanske titta på Extras, kanske städa lite. Borde åka in till stan och köpa echina force.

Det här har jag i alla fall kommit på den här veckan:

* Jag vill köpa en elgitarr och bli bra på´t
* Jag vill åka till USA i höst, antingen med knugen eller bara själv.
* Jag måste lägga ner det här med rökning för det förstör min röst
* Jag vill köpa en ordentlig skivspelare
* Jag vill gå färdigt Santiago de Compastella
* Jag vill bli av med febern och halsontet
* Jag vill aldrig i mitt liv äga ett par crocs

Let your tongue travel to africa

Den här veckan har varit fylld med så mycket punk att jag nästan blir anfådd. Jag vill ju egentligen bara lyssna på fåglar eller sitta på min stjärt och lösa korsord. Nu har jag sedan i måndags varit på fyra punkspelningar under fem dagar och faktum är att jag har haft kul alla dagarna. När hände det senast liksom? Jag vill härmed bekänna att ja, även fastän jag älskar arvo pärt och gillian welsch så måste jag höja min konjakskupa i en stor skål till Umeås punkscen. Efter en otroligt peppande spelning på Båten så styr folk först upp en spelning på Farmen med inte mindre än 7 band, och dagen efter ännu en spelning på scharinska.
Igår blev jag dock tvungen att bryta mönstret något och istället åka till Burträsk för att se norrländsk, politisk folkmusik i form av Eskefeurat. Det hade inte varit värt 200 kronor, som inträdet var, men för 59,50, vilket maten kostade mig, var det helt klart värt. Ronny Eriksson pratade och sjöng om att man måste ut och se sig om i världen för att kunna uppskatta det man har. Jus därför, eller av ingen anledning alls, kände jag att bilden på glassen som anna åt, knöt ihop säcken. "Magnum - Let your tongue travel to africa".

Hot rod on the hot love highway

Jag hade aldrig kunnat ana hur min lördagskväll skulle komma att se ut. Manis pratade om att jag skulle få åka i en gammal bil som lät mycket. Jag kopplade aldrig ihop det där med det stora arrangemanget "Wheels", vilket samlade hundratals bilentusiaster från när och fjärran för att visa upp sina vetaranbilar och sedan köra raggarrunda genom stan hela kvällen och natten. Givetvis hade M:s Hot rod med "Wheels" att göra. På bilden här ovanför kan ni se hur den ser ut. Jag har aldrig åkt i någon annan bil än Volvo 245 i princip, så allt med Hot Roden var spännande!
*Det fanns bara ett säte som man satt trångt i = exotiskt
*Bilen var döpt till "Rocket to Russia" istället för "Kukobert" = exotiskt
*Det fanns inget chassi för själva motorn och det var de som var grejen = exotiskt
* Den small precis som Långbens, Kalles och Musses bil gör i den där klassikern ni vet ("Men, det är ju jag som kör.") = exotiskt
*Dess stall låg på Västerslätt i bilentusiastklubben Nailheads garage, där det även fanns en hemlig pub vid namn Hot Rod Café = exotiskt

Catwalken var ändå det sjukaste. Alla bilarna körde runt Rådhusesplanaden, runt självaste Apberget och vid sidan om stod umeåborna och iakttog/avundade bilarna. Många tog kort med sina mobiltelefoner. Jag tog kort på dem för att slippa känslan att bli uttittad. Just de här som jag tog kort på såg dock mer missunnsamma än imponerade ut.

bajsskotern

ALLA gör det! Eller alla har i alla fall gjort det. Bajsat och tittat på vad man åstadkommit. Lovisienstadts prat om lyckobajsen fick mig att titta ner i stolen idag, och jag skojar inte. Den första såg ut så här:

Precis som en glasstrut med tre kulor glass på. Okej, må så vara, men den nästa förstår jag inte alls hur den kunde komma ut, så perfekt detaljerad - skoterbajsen.
Precis så här såg den ut. Med styre, medar och säte. Lyckobajs, ta dig i brasan. Skoterbajsen is the new shit!

Förbannelsen släpper!

Jag har i många år trott att en förbannelse vilar på mig. Min vidskeplighet får mig att se dödskallar i kaffesumpen och spotta tre gånger när svarta katter korsar min väg. När jag en gång gick på Underbar i Skellefteå och, efter att jag betalat inträdet på 80:-, upptäckte att jag fick djävulens tal på min garderobsbricka (ni ser, jag kan inte ens skriva ut de där hemska siffrorna!) så sprang jag nästan raka vägen, men först sprang jag in i en kyrka för att garantera mig att slippa bli förföljd. Det mesta går att fixa med salt över axeln, peppar peppar ta i trä och hederlig barnatro, men hur jag än har gjort så har det alltid funnits en förbannelse som aldrig försvunnit. Detta är i alla fall vad jag har inbillat mig. Jag har trott att folk dör om jag är i deras närhet. De senaste åren har varit kantade av allehanda tragedier under temat "döden", och eftersom det aldrig gått att finna någon logik i meningslösheterna antar jag att jag har tagit på mig skulden för dem. Det är, förutom att det är helt sjukt i huvudet, ett ganska tungt ok att bära.
MEN, de goda nyheterna är att jag tror att förbannelsen har börjat släppa! Igår när jag var ute i natten och fotade potatisåkern såg jag de första små bladen sticka upp ur jorden. Och liksom potatisen gror i jorden ligger det även mitt första brorsbarn och gror i svägerskans mage! Och i en annan väns mage ligger ytterligare ett litet frö som bestämt sig för att vilja leva! Jag är så glad, både över barnen och potatisen!

Naturligt med pH

Ibland känner man sig ful. Igår kände jag mig så här och enligt kameran var det även så här jag såg ut igår. Som Carl-Bertil Jonsson eller något ännu värre. Jag bestämde mig för att inte fastna i något sådant ältande utan gav mig istället, mitt i natten, iväg på en fotoexpedition som kom att sluta på det mest dråpliga sätt.


Jag kände mig som en paparazzi, men vissa saker, hos vissa grannar, bara måste dokumenteras. Folk bor i regel väldigt flott på Öhn, men sedan finns det vissa bakgårdar som får grannskapet att rynka på näsan.


Den där dockan har legat utomhus sedan mars-06 nu, så vitt jag vet. Liggandes bland veden, sittandes bakom blomlådor, med trasiga ögonlock.


Precis som larverna gör träden läskigt spöklika med sina kokonger, börjar mitt hem och mina saker sakta lindas in i ett lager av damm. Enda skillnaden är att jag inte tänker visa bilder på mitt hem, men gärna på larvernas. Förresten, det är nu med stor sorg jag tvingas meddela att jag inte längre bor i "Öhns klippstuga"! Dumhyresvärden tog ner den och ska köra den till returstationen! Say whuuuut liksom. Det var ju halva grejen med att bo här. Från att bo i Öhns klippstuga i en idyllisk landsbygd mitt i Umeås Manhattan bor jag nu bara i ett sketet gårdshus, utan egen dusch, alldeles för långt från stan.


Jag gjorde en avstickare från den vanliga cykelvägen och gick ner mot älven där jag upptäckte en gömd cykelcrossbana! Vad mäktigt! Jag har ju sett de där småkillarna stå och hänga över sina sportiga styren vid platsen för den nya cykelrondellen hela våren och sommaren. This is what they do. Någon gång ska jag trampa dit med min skramliga Fri Team och hoppa upp och ner för jordhögarnaprecis som dom.


Jag tog en mängd arty farty kort efter hela den vackra älvskanten och inne i den täta lövskogen längs vattnet. Jag skrämde bort två svarta oidentifierbara sjöfåglar och njöt av den friska doften. Snart började terrängen ändra form. Ett hus på min vänstra sida vittnade om att jag nu kanske befann mig på privat mark, det gjorde även de täta hallonbuskarna och de gamla stenplattorna som bildade några slags trappsteg framför mig. Det är DÄR DET HÄNDER. Jag hör ett prassel och ser ett ansikte sticka upp ur buskarna, inte mer än 3 meter ifrån mig. Brunt halvlångt hår, besvärad min. Våra blickar möts bara under några sekunder. Det är inte förrän den sista sekunden jag iakttar, genom de täta hallonbuskarna, att hon har bar hud från midjan och neråt. Jag ursäktar mig snabbt, vänder mig om och börjar springa så att hon inte ska höra mitt hyseriska fnittrande. Hon hade bar hud från midjan och ner. Det finns då två alternativ:

1. Hon bodde i huset jag passerade på min vänstra sida, men kände för att kissa ute i det fria då toaletten i huset var upptagen.

2. Hon kopulerade i hallonbuskarna. Ett givet val, rent tekniskt. Undanskymt, sent en vardagkväll, naturskönt och nära till vattnet (för att tvätta av sig om det nu skulle behövas).


Jag fnittrade hela vägen hem. Generad och uppjagad. Det här var det sista kortet min kamera vilade sin trötta lins mot innan jag slutligen gick hem och lyssnade på vad jag senare förstod var en gräshoppssångares nattliga stämma.

Bästa sommarbilden

Nu vet jag vad jag vill med den här sommaren. Jag vill vinna en "bästa sommarbilden"-tävling. Frågan är bara: hur gör man? Finns det någon typ av bild som alltid vinner? Man har ju många härliga sommarfestbilder, men såna, med en sofieroburk i förgrunden eller fyra cigarettbolmande vänner i periferin, vinner ju aldrig. Däremot barn som springer genom en vattenspridare, kort taget mitt i plasket när ett barn hoppar ner i vattnet från bryggan och leende rullstolsburna pensionärer med en blomsterkransar i håret. Är det inte så? Måste det vara barn och gamla med med? Jag vet ingenting om sånt här, förutom att jag kom med på andra plats en gång. Jag var givetvis inte fotograf utan, så att säga, själva objektet. Andrapris får de som tar kort på ett bungyjumphopp med solen sipprande runt ens silluett, med andra ord. Men jag vill VINNA! Vill någon utmana mig i denna tävling?! Sista anmälningsdag brukar vara kring mitten augusti. Här är mitt första bidrag: Henrik, 25 år, spelar kula. Vad säger ni? Ge mig kritik. Skulle den kunna vinna eller var det för lite action i bilden?