Sarek, dag 1

Team Sarek-07 fastnade på bild. I bakgrunden syns Sitojaureforsen virvla förbi, på bakersta raden från vänster ses: Den glade, Realisten, Holy Mary och Small Bisquits. På nedre raden från vänster: Jag aka Ice-Cream, samt Fjälljägarn.

Hemmafrån vildmarkens sista utpost. SAREK. Jag vet knappt var jag ska börja eller sluta, vad man ska ta med och vad man ska utelämna. Hur mycket kan hinna hända på tre dagar egentligen? Hur mycket kan man känna?

Jag ska försöka berätta det i bilder i alla fall. Men det är för mycket för att rymma i ett inlägg, så det får bli ett inlägg per dag. Då kör vi.

Saker man gärna hade tagit med sig,

men som var för skrymmande.

Till vänster: fjälljägaren/ledaren/K4-soldaten. Denna broder är mycket rutinerad vad gäller packning och fjällvisiter. När jag går med aerobicsskor och paraply i Pyrenéerna, går han i märkeskläder, leathermans, all packning i olika små plastpåsar och Nördl-kängor. I egenskap av fjälljägare tillika stark man fick Ledaren det tunga (fysiskt tunga alltså) ansvaret att bära ena tältet.

Till höger: Realisten. Om man säger att "nu är det bara 10 minuter kvar", så replicerar hon direkt att det är minst en halvtimme kvar. Givetvis har hon också alltid rätt. Denna ömma moder är också en mycket rutinerad fjällvandrare och har varvat Kungsleden x antal gånger. Ansvarsområde: Planering och frukostmat

Några högfjällsrenar såg vi inte till. Däremot stod den här inne på Ica Raiden i Jokkmokk och vaktade hårda tuggummikulor och värdelösa leksaker vid entrén.

Vi utgick från Sitojaurebron. Därifrån skulle vi gå en mil till en bryggplats, men först var vi tvugna att få i oss mat, tejpa fötter och fixa stilen. Jag hade stora svårigheter att få till en juste bandana. Det visade sig vara en hårfin skillnad mellan cool bandana och mesig bagarstugehuckle. I slutändan verkade det vara inställningen som avgjorde skillnaden. Eftersom jag hade minst ryggsäck av alla och hade tilldelats det löjliga ansvarsområdet SNACKS, så tog jag mig an en tuffare attityd. Jag sa: Straight outta Compton och vips hade jag bandana och makten att utdela, eller inte utdela, mandelbiskvier efter humör.

Givetvis måste jag ha ett kort på vår landskapsblomma Kung Karls Spira! Se såna välutformade sovsäckar som omger de inte fullt utslagna blommorna! Nästan lika bra och varma som min Mac Kinley (Mac Kinley är faktiskt det bästa budgetmärket).

Vi åkte båt från bryggplatsen med Lennart. Efter en snabb överslagsräkning så kom jag fram till att han tjänade ungefär 145.000/månad, men då bara under 2 ½ månad, men ändå tillräckligt för att leva gott resten av året. Berget som ses sticka upp i mitten, är det vi besteg dag ett. Det var inte så långt upp dit men brant, nå jävulskt.

Har ni sett något så vackert någonsin? Denna lilla charmanta alienprinsessa kravlade omkring på en sten uppe på högfjället och när jag dök ner med makroobjektivet mot den sträckte den upp sina framtassar som om den sökte skydd i en moders famn. Någon insektskännare som kan identifiera henne? Svar mottages tacksamt.

Här slog vi läger dag 1. Middagen är inmundigad, solen skiner och myggen börjar äntligen att avta. Livet kan inte bli mer perfekt än så här. Nästa inlägg ska handla om MYGGEN, ÄLGEN och SKIERFE.

När jag blir stor

Fjällen, here I come! Imorgon bitti åker familjen Physalis till fjälls. I fyra dagar ska vi slåss mot myggen, sova i tält, dricka rent fjällvatten, titta på storslagen natur och äta frystorkad mat. Så otroligt underbart det ska bli! Jag älskar att vandra. På bilden ovan ser ni vår rutt i bajsbrun färg. Utsikten från Skierfetoppen över Rapadalen sägs vara något särdeles vackert. Jag måste bara bli helt frisk tills imorgon. Vad ska jag göra? Jag dricker redan allehanda gröna och vita teer, Echinagarde och vitaminer, men jag har fortfarande ont i bihålorna.

Just ja, jag fick antagningsbeked igår. Jag var, nu ska vi se här...som bäst reserv nr 72. Jaha liksom. Jag grät i en halvtimme. Förra året var jag ändå 16:e reserv Det känns så sjukt långt bort nu att jag funderar på att ge upp och bli något som jag faktiskt KAN bli. Det börjar kännas lite stressande, att man fortfarande, vid 25 års ålder, funderar över vad man ska jag bli "när jag blir stor"?
Till Lovisienstadt: det är nog helt rätt inställning att integrera sitt intresse i vardagen. Du får göra coola turnéer och jag får väl bli nån kvacksalvare som folk kan rådfråga när de har problem med rösten eller fått en stroke.

Ät inte tradolan!

Vad ni än gör - ÄT INTE TRADOLAN! Jag har promotat den som världens bästa smärtstillande och sömnmedel fram till idag, men nu vänder jag tvärt om. Jag mår skit. Har aldrig mått så här dåligt rent fysiskt på år och dar, och det är inte för att jag är sjuk, utan för att jag tog en tradolan igår innan jag skulle sova. Jag hade verkligen jätteont i ryggen och nacke igår och kände att jag behövde något starkare än Ipren, så jag tog en tradolan och en alvedon och gick och la mig. Sedan blev jag hög eller nåt. Kroppen surrade och stacks. Jag var svintrött men hjärnan var pigg och kunde inte slappna av. Tittade på klockan då och då. Fyra, sedan halv sex, till slut åtta. Då gav jag upp, me i samma veva så avtog medicinen sin styrka så jag fick väl sova en timme imorse. Och idag har jag känt mig totalt bakis. Som den värsta bakfyllan ni kan tänka er. Den som är som migrän, att det gör ont bakom ögonen, hela huvudet känns som det ska sprängas direkt du rör dig, du mår illa och känner dig yr. Aldrig mer Tradolan. Jag blir hellre jagad av vargar. Eller en flock med Orupar.

Harkrank Långbenskrank!

Gud, jag tror jag dör! Idag fick jag besök av Harkranken jag skrev om igår! Anledningen till att jag ritade den i Paint Shop var att jag inte hade någon bild på den, men nu har jag kunnat ha en 6 timmar lång fotosession med henne (ja, det är en hona, det ser man på den spetsiga bakdelen). Helt otroligt tålmodigt har hon stått (suttit, hängt, klamrats sig fast) lodrätt på väggen utan att röra sig. En fotografs våta dröm är den, harkranken. Jag undrar om hon vet att jag skrev om henne igår, att det var därför hon kom hit. Hon börjar kännas mänsklig. Jag vågar inte röra henne, då kommer hon bara fladdra runt så där panikartat. Nu får hon sitta där tills hon dör. Jag antar att det är hennes sista vilja, i hennes flyktiga insektsliv. Lugn och ro, och att få dö utan bortslitna ben.

Världens ledsnaste djur (insekt)

Nej, världens olyckligaste djur är inte längre Kapybaran. Den har verkligen gjort allt för att förtjäna förstaplatsen, men igår insåg jag att det är Harkranken som egentligen har all anledning att vara den olyckligaste varelsen på vår planet! Haha, stackarn krockar ju bara in i väggen hela tiden och verkar aldrig få fäste, och när den väl får fäste så sitter den där i timmar, bara för att slippa vingla runt som nån annan tonåring. Det är så synd om Långbensskranken! Jag läste lite om den. Det stod att Harkrankens ben lätt lossnar från lårringen som en passiv flyktåtgärd. Stackars Långben! Han offrar hellre några ben än att bli uppäten fastän han/hon ändå bara lever i något dygn.

Bränn skiten

Ibland behöver man något nytt för att kunna börja om.
För två månader sedan började jag med mitt godisuppehåll, samtidigt som jag började odla mina egna groddar. Då var det stort. Nytt och välbehövligt. Nu behöver jag något större.
Jag har tänkt på det här med att bränna saker. Jag finner något otroligt fint i det. jag minns hur fascinerad jag, som barn, var av att titta på svedjebränning. När skogar och åkrar har brunnit så växer det alltid upp en helt ny och frisk flora efteråt. En gång när jag var 15 år så gick jag ut i skogen och brände en dagbok efter att jag läst igenom den och kände att jag inte ville befatta mig med personen som hade skrivit de där raderna. Det var skönt att lämna sina dåliga sidor så där konkret. För 2 somrar sedan brände jag också mina dagböcker i en kastrull på Hemvägen. Om jag gick pilgrimsvandringen till Finisterre skulle jag också bränna mina kläder där. Jag behöver göra något konkret för att kunna lämna och gå vidare. Det kanske var därför jag drömde den där mardrömmen att jag brände ner ett hus? Jag behöver bränna bort allt gammalt skit som gör ont och låta något nytt växa ur mig. En ny frisyr, ett nytt intresse, en anna 2.0.

Efter filmen

(http://www.cine.se/bilder/posters/efter_brollopet.jpg)

Det var så längesedan jag grät över dig. Jag anade att den här filmen skulle vara jobbig, men inte så här jobbig. Jag har gråtit i över en timme nu. Åt vad? Jag vet inte. Mycket. Allt. Jag saknar dig och det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag har en egen sorg och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Stoppa undan den går inte. Dela med sig av den är svårt nu för tiden. Svårt att vara personlig, blotta sina känslor. Ikväll fick jag dela sorgen med Mads Mikkelsen, Rolf Lassgård och Sidse Babett Knudsen. Det får väl duga.