Bovar och banditer

Okej, jag tror att jag har kommit på en bra idé. Jag försöker ju med godislöften varenda dag och bryter dem också varenda dag. Och anledningen till varför jag bryter dem är att jag inte straffar mig själv tillräckligt efteråt, om man bortser från skuldkänslor och självhat. MEN ikväll, medan jag klippte Oskar en ny klubbfrisyr, så kom vi på det! För varje gång jag äter godis måste jag straffa mig själv genom att göra nåt sjukt dåligt med en viss summa pengar. Både jag och Oskar var tysta en sekund, våra hjärnor synkade ihop sig med varandra, och sedan brast vi båda ut i ett unisont "typ skänka 1000 spänn till Bandidos." BRILJANT! Jag kan verkligen inte tänka mig att göra något sämre av mina pengar! Förhoppningsvis så ska den här lilla triggern kunna hålla mig ifrån sockret ett tag och om ni ser mig tjuväta så är det bara att tvinga mig donera ett bidrag till banditernas verksamhet.

I egenskap av översättare vill jag bara dela med mig av de sämsta översättningarna jag någonsin sett. Prison Break, avsnitt 8

Orig: "He blackmailed me"
Övers: "Han svart meddelande mig"

Orig: "The rum is mine!"
Övers: "Rummet är mitt!"

Orig: "What´s it like..."
Övers: "Vad den gillar"

Orig: "100 bucks a month"
Övers: "100 bucks a month"

II:Repris:II

Jag har ett problem i mitt musikskrivande - jag kan bara skriva vampar. Alltså, samma låtslinga som går om och om igen, varv på varv. Det finns ingen vers, ingen refräng, ingen brygga, bara en liten melodibit som kan vara allt det där, eller inget. Och jag kan inte skriva texter. Gör jag ett försök så blir det typ baby baby/I have loved you for so long/I don´t know what to do/I just want to be with you. Fast vaddå I don´t know what to do? För det första finns det ingen jag känner så där för, och för det andra så vet jag visst vad jag ska göra. Det gamla vanliga, bita sig i läppen och köra på. Men idag kom jag på den bästa texten som man kan sjunga till alla låtar man gör, och det är en så jävla djup och sann innebörd i orden. Den går så här:

"I am/you are/he she it is/we are/you are/they are"

Se och hör

Ikväll har jag hängt med Simon. Vi åkte på en roadtrip til Shellmacken vid E4:an och tittade i truckingtidningar. Simon berättade om ett löp från Se & Hör härom veckan. Det var en bonde söker fru-bonde på bilden och med svarta versaler på gul bakgrund stod det: "Varför älskar du mig inte?". Jag tror inte man kan fånga något så desperat och fint på ett bättre sätt.

Inlägg 200 - Merlene Ottey

(http://www.utech.edu.jm/Jaaa/features/Athlete_photos/Merlene%20Ottey/ottey3.jpg)

Jag skaffade den här bloggen för några år sedan. Jag skrev i den tills jag upptäckte att jag bara blev jätteledsen och superavundsjuk på alla andra som skrev bra och roligt, att jag raderade allt jag hade skrivit. Det är typiskt mig att ge upp så där. Att tänka att bara för att det finns folk som är bättre på något än vad jag är, så är det inte längre någon idé att jag också ska hålla på med det. För jag orkar inte vara den ständiga bronsmedaljören. Så var det under hela låg-, och mellanstadiet. Vi var fyra tjejer i klassen. Den ena hade anorexia och var träningsnarkoman och vann såklart i alla löp-, och lilla vasaloppettävlingar. Den andra var lång och smal och även hon snäppet bättre än mig. Den tredje var ingen sporttjej, för att uttrycka sig så, och jag var medelmåttan - Merlene Ottey.

I högstadiet utvecklades jag mycket som fotbollsspelare och hade specialträningar med min tränare. Han skrev ett rekommendationsbrev där han skröt upp mig när jag sökte till fotbollsgymnasiet. Men jag kom inte med, blev helt förkrossad och rörde inte en fotboll på 6 år efter det.

Samma sak var det efter att jag tillbringat 6 timmar per dag i en månad i Honduras runt ett biljardbord. Jag hade blivit ganska bra, men jag höll inte uppe med att öva efter hemkomsten och när jag började spela igen hade jag tappat tinget och bröt nästan ihop av att förlora.

Jag har verkligen inte blivit bättre på biljard, och fotbollen har fått ligga mestadels orörd under ytterligare några år, men det är inte längre en katastrof. Och jag skäms inte längre över bloggen. Jag tycker fortfarande att jag skrivet dåligt och tråkigt och att alla andra skriver kul och bra, men tydligen tyckte någon häromdagen att jag borde skriva en bok, och det är ju fantastiskt. Bok eller inte, jag har ju alltid harlequinöversättningarna att falla tillbaka på. Jag är fortfarande som Merlene Ottey, men det känns helt okej.

Torra tårar

Har ni någon gång vaknat upp av att ni gråtit i sömnen? Det hände mig i morse. Och det är märkliga tårar. De är inte äkta, och inte heller tillgjorda. Man skulle kunna säga att de känns torra. Torra och kalla. Jag kan knappt komma ihåg varför jag var så ledsen i drömmen, men jag tror att det hade att göra med en känsla av utanförskap. Jag blev räddad ur en rymdfarkost, fast först en vecka efter att den kraschat. Anledningen till att mina "vänner" hade väntat med att komma till min undsättning var att de var rädda för den man som också befunnit sig i farkosten. Mannen var, mycket riktigt, obehaglig, och jag hade blivit lämnad där med honom, utan möjlighet att ta mig ut. Mannen var dock svårt skadad och dog efter någon dag och jag blev istället lämnad med ett ruttnande lik tills mina "vänner" försäkrat sig om mannens död, tillika deras egen säkerhet, och de beslöt sig för att rädda mig.

Känslan från drömmen satt kvar i kroppen under hela dagen, och jag var tvungen att bita mig i läppen ett flertal gånger på jobbet för att förhindra varma, fuktiga tårar.

Tokerier

Jag har ju funderat på att klippa mig kort. En kort page a´la Twiggy eller nåt i den stilen. Tänker att jag nog skulle passa i det. Men när de där frisyrtankarna börjar närma sig allvar så får jag kalla fötter och tänker att det säkert blir fult och att jag inte har råd att bli fulare för då kommer ingen någonsin vilja vara med mig.
Ja ni hör ju vilka tokigheter jag får dras med!
Om jag blir ful så kanske jag kan kompensera det med att bli roligare. Det kanske ändå inte är tänkt att jag ska leva familjeliv. Vad tycker ni, ska jag klippa mig eller inte? Med andra ord - ska jag bli komiker, typ Ellen DeGeneres fast utan det lesbiska, eller ska jag behålla möjligheten att någon gång bli äkta hustru och moder?

paus

Det kommer att dröja med nästa översättning. Jag försöker plugga och träna och sånt tar tid.
Ikväll är jag förvisso ledig, men jag har besök av min far så vi sitter och löser sudoku och lyssnar på hockey på radion istället. Radion. Det känns som att det bara är jag och farsan som lyssnar på radio.

En del andra saker gör också att jag känner mig helt ensam i universum. Men skitsamma. Jag vet att jag har rätt, och de har fel och att det, hur som helst, är bättre att vara jag än att vara dom.