Jag ligger och gråter. Jag har sagt det förr och säger det igen - P1. I love you. Kristina Lugn är så fin. Hennes vördnad för bräckligheten, livet och kärleken är så sällsyn. Jag ska inte överdriva och påstå att hon får mig att inse mitt egenvärde, men hon får mig i alla fall att inse hur fel jag har haft och har i fråga om mitt värde, min betydelse, mina gärningars och ickegärningars betydelse. Det är en stor sorg att inse. Och lika mycket en lättnad och en lycka.
Det här blev kanske lite väl ostigt, men skitsamma. Jag gråter ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar