Jag har inget emot människor som är engagerade till 200% i något. Tvärtom, som jag tidigare skrivit, kan jag till och med vara avundsjuk på dessa personer, på förmågan att kunna bli besatt. Själv saknar jag den förmågan. Kan inte brinna för något. Bara småpyra.
Däremot kan jag bli provocerad av den distanslöshet som inte alltid men ofta medföljer denna förmåga. Att inte kunna avgöra vilka tillfällen, med vilka, och på vilken nivå, det är lämpligt att prata om sina obsessioner. Det är lätt att känna sig utanför, exkluderad, oförmögen att bidra till samtalet i fråga.
Världens smartaste kvantfysikprofessor måste även kunna prata om sitt ämne på ett sätt som alla kan förstå. Eller helt enkelt välja att tala om det med sina kollegor för att inte göra det outhärdligt för gemene man.
Jag sa ifrån igår, Skämtsamt, på ett sätt som jag inte trodde kunde misstolkas. Tillbaka fick jag ett reptilsnabbt svar, och en blick som såg ut som 2 skarpladdade gevärsmynningar.
Och jag kände bara: Vad hände nyss? Allvarligt?
Folk måste lära sig att skratta åt sig själva. Komma ner på jorden lite grann. Inte bli nertryckta i skoskaften på något sätt. Kanske bara levitera nån liten centimeter ovanför marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar