Återtåget

Jag börjar om så här, lite försiktigt. Vill inte chocka, ta i från tårna, eller väcka anstöt. Det kan ju lätt bli så, om ett överraskningsmoment blir lite för stort och överväldigande. Därför håller jag mig kort, skippar bilder eller filmklipp. Det blir bara en dimension för mycket att ta in. Det räcker så här - att jag är tillbaka. OCH att jag dedikerar det här inlägget till Martina, för att hon bad mig göra det. Men kanske ändå mest för att hon så ivrigt och ihärdigt tjatat på mig att börja skriva här igen.