torsdag, mars 19, 2009

Integration. Steg 1.


Sedan förra helgens diskussioner har jag inte kunnat släppa rösten från mitt huvud. Rösten var min egen och den utropade vädjande: "Kan vi inte alla lova att handla på Thai Supermarket i veckan?!

Vad vet jag? Jag har ingen aning. Kanske det är en lukrativ branch? Kanske gick jag på mina fördomar att det bara är Umeås thailändska invånare som handlar där, och att det oftast i så fall bara var komplementvaror? Kanske har jag cyklat förbi ytterst missvisande tider då jag tittat in genom skyltfönstret och sett ett uttråkad butiksbiträde sitta och slötitta på en plattskärm visandes thailändska nyheter, med ett guldinramat foto företällandes Kung Bhumibol hängandes ovanför huvudet? Kanske behöver Thai Supermarket inte mig?

Hur som helst så har jag känt ett gnagande dåligt samvete över att jag aldrig varit inne i butiken och gjort en insats för integrationen. Att jag är en lika god kålsupare som vilken annan fikarumsrasist. Att jag har haft en politiskt korrekt agenda, som kännts som tomma pamfletter eftersom jag knappt känner någon invandrare.

Jag vill tro att vi i väst inte vet bäst, att majoriteten thailändska kvinnor är uppriktigt lyckliga med sina dubbelt så gamla svenska män (mätt efter en annan skala som jag kanske inte kan förstå eftersom jag inte är dom, men ändå). Jag vill tro på we shall overcome fast inte med de töntiga ordelagen!


WE SHALL OVERCOME (jag kom inte på nåt bättre)!!!!!!!!!!!!!!

lördag, mars 14, 2009

Tankar från en toalett

Inte för att jag är nån slags expert, men VARFÖR är alltid toapapperhållaren så långt ifrån toastolen på handikapptoaletter? Kanske någon funktionshindrad vet svaret? Jag tycker alltid att toapappershållaren är placerad på nån vägg så att man måste sträcka sig skitlångt. Och larmknappen sitter alltid längst bort från toalettstolen sett. Borde det inte sitta någon vid själva toalettstolen eller tänkte utformarna till handikapptoaletten att det enda skälet till att trycka på larmknappen var ifall den funktionshindrade fallit framstupa på golvet?

fredag, mars 13, 2009

Sjukt len rubrik men okej: Att bli vuxen

Jag är inte gammal. 26 år. Det är bara en siffra, men beroende på mätinstrumentet så kan den siffran placeras in på olika nivåer. I vår västerländska kultur räknas 26 år till ungdom. Jag läste någonstans nån artikel om det där med vår förskjutna ungdom i relation till skilsmässofrekvensen. Acceptansen för skilsmässor och "utbrytare" ur kärnfamiljen (Inte för att jag är fördelaktigt FÖR den snäva kärnfamiljen, men det är ett helt annat debattämne) har gjort att vi kan bli ungdomar flera gånger om under våra liv. Vi blir nykära och ska återuppleva saker på nytt kanske vid 45 års ålder och nästa gång vid 55. Den stora 30-årskrisen uppstår inte längre vid 30 år utan snarare vid 40. DÅ kanske man på allvar börjar tänka "Kan jag ha skinnjacka och tighta jeans nu?" Går vi tillbaka hundra år i tiden, till vårt bondesamhälle, skulle en 26-årig kvinna redan vara mor till flera barn och ha passerat gränsen till vuxenlivet sedan kanske 10 år tillbaka. Jag har tänkt mycket på det där.
Vår generation är nog ironins generation. Ibland är den uppenbart humoristisk, men på senare tid har jag börjat lägga märke till en helt slags annan ironi - en ironi som används som ett skydd mot vuxenvärlden. Vi kan till exempel utbringa skålar runt ett middagsbord med uppenbar ironi i rösten så att alla kan känna att de faktiskt FÅR utföra de där vuxna ritualerna som är viktiga sociala funktioner, utan att någon ska misstolka deras motiv till handlingen. Skulle man dessutom göra det i föräldrars eller andra "vuxnas" sällskap kan man se hur de faktiskt kan ta illa vid sig av sån ironi, som att man gör sig lustig på deras bekostnad. Jag kommer ofta på mig själv att med extra tillgjord nasal västerbottnisk accent fråga närstående frågor som: "Jaha, hur var det på jobbet idag?". Som för att linda in en uppriktigt intresserad fråga i ett skämtsamt hölje! Jag VILL ju veta! Men det är som att jag inte är redo att låta andra tro att jag har klivit över tröskeln till att se på vuxenlivet som en vuxen.
Mina föräldrar uppfattar ironi, men använder det inte på samma sätt som sina barn. Den ironi de använder i sällskap med mig/andra unga är en slags härmad ironi. Övertydlig och gestikulerande för att verkligen vara på det säkra att den har gått fram. (Bara en parentes)

Jag säger inte att jag kommer att lägga om riktning, eller uppmana folk till något. Jag tycker bara att det är ett sjukt spännande samtidsfenomen. Jag är förmodligen mer vuxen än vad jag känner mig, men eftersom vi gjort definitionen av det så fjärran från våra självbilder så är det klart att folk står där en dag när de är färdigutbildade och ekonomiskt stadgade och har allt förutom fungerande spermier och fruktbara ägg. Barn blir det förvisso inte än, men jag ska i alla fall ha som ett mål att fråga folk hur det har varit på jobbet utan ironi i rösten.

onsdag, mars 11, 2009

Logopeden

Utan att skriva för mycket ointressant om skola så känner jag ändå att jag måste nämna detta. Hur det blev, hur det gick.
Jag beslöt mig för att inte hoppa på min drömutbildning som jag, efter år av misslyckade försök, äntligen kom in på. Linköping kändes långt borta. Tryggheten fick stå i första rummet. Vissa tyckte att jag var dum i huvudet, men jag visste ju att offret var desto större - att riskera att inte komma in i Umeå. Och jag förlikade mig med den tanken. Det var värt det offret helt enkelt. Men sen så kom jag in här ändå! Och efter att ha gått i knappt två månader kan jag väl inte säga särskilt mycket om det hela mer än att jag fortfarande vet att det är det här jag vill göra. Det är svårt och känns stundtals omöjligt, som när man ska lära in sig samtliga ben, muskler och vävnaders namn på någon vecka eller förstå sig på centrala nervsystemet i detalj, men efter kvällens besök hos lovisienstadt så känner jag också en styrkande känsla av att allt är möjligt!

tisdag, mars 10, 2009

Och så tog det stopp

Okej, det var svårare än jag trodde. Särskilt utan bilder. Det är så lätt att bara låta bilden tala. Nu måste jag skapa bilder själv. Och jag har inget viktigt att säga idag. Jag tycker aldrig att jag har något tillräckligt viktigt att säga. Och jag vill inte skriva om dagens outfit för den är, med några få undantag, i princip samma varje dag. Det enda extraordinära jag har att berätta om i klädväg (och det är tillika en snuskig hemlighet) är att jag har ett och samma linne på mig VARJE DAG! Man skulle ju kunna tänka sig att det luktar förfärligt, men det har blivit som en andra hud på mig. Jag har aldrig tvättat det heller, för jag vågar inte riskera att det krymper. Det skulle vara slutet. Vi är oskiljaktiga, linnet och jag. Så nu vet ni det. Att det inte skulle bli någon vidare modeblogg av det här och att jag är en orenlig snuskmaja.