Sjukt len rubrik men okej: Att bli vuxen

Jag är inte gammal. 26 år. Det är bara en siffra, men beroende på mätinstrumentet så kan den siffran placeras in på olika nivåer. I vår västerländska kultur räknas 26 år till ungdom. Jag läste någonstans nån artikel om det där med vår förskjutna ungdom i relation till skilsmässofrekvensen. Acceptansen för skilsmässor och "utbrytare" ur kärnfamiljen (Inte för att jag är fördelaktigt FÖR den snäva kärnfamiljen, men det är ett helt annat debattämne) har gjort att vi kan bli ungdomar flera gånger om under våra liv. Vi blir nykära och ska återuppleva saker på nytt kanske vid 45 års ålder och nästa gång vid 55. Den stora 30-årskrisen uppstår inte längre vid 30 år utan snarare vid 40. DÅ kanske man på allvar börjar tänka "Kan jag ha skinnjacka och tighta jeans nu?" Går vi tillbaka hundra år i tiden, till vårt bondesamhälle, skulle en 26-årig kvinna redan vara mor till flera barn och ha passerat gränsen till vuxenlivet sedan kanske 10 år tillbaka. Jag har tänkt mycket på det där.
Vår generation är nog ironins generation. Ibland är den uppenbart humoristisk, men på senare tid har jag börjat lägga märke till en helt slags annan ironi - en ironi som används som ett skydd mot vuxenvärlden. Vi kan till exempel utbringa skålar runt ett middagsbord med uppenbar ironi i rösten så att alla kan känna att de faktiskt FÅR utföra de där vuxna ritualerna som är viktiga sociala funktioner, utan att någon ska misstolka deras motiv till handlingen. Skulle man dessutom göra det i föräldrars eller andra "vuxnas" sällskap kan man se hur de faktiskt kan ta illa vid sig av sån ironi, som att man gör sig lustig på deras bekostnad. Jag kommer ofta på mig själv att med extra tillgjord nasal västerbottnisk accent fråga närstående frågor som: "Jaha, hur var det på jobbet idag?". Som för att linda in en uppriktigt intresserad fråga i ett skämtsamt hölje! Jag VILL ju veta! Men det är som att jag inte är redo att låta andra tro att jag har klivit över tröskeln till att se på vuxenlivet som en vuxen.
Mina föräldrar uppfattar ironi, men använder det inte på samma sätt som sina barn. Den ironi de använder i sällskap med mig/andra unga är en slags härmad ironi. Övertydlig och gestikulerande för att verkligen vara på det säkra att den har gått fram. (Bara en parentes)

Jag säger inte att jag kommer att lägga om riktning, eller uppmana folk till något. Jag tycker bara att det är ett sjukt spännande samtidsfenomen. Jag är förmodligen mer vuxen än vad jag känner mig, men eftersom vi gjort definitionen av det så fjärran från våra självbilder så är det klart att folk står där en dag när de är färdigutbildade och ekonomiskt stadgade och har allt förutom fungerande spermier och fruktbara ägg. Barn blir det förvisso inte än, men jag ska i alla fall ha som ett mål att fråga folk hur det har varit på jobbet utan ironi i rösten.