onsdag, augusti 31, 2011

Dans dans dans


Jo jag var ju på dansworkshop med Björn Säfsten igår. Försökte stilla min iver under dagen, övertalade mig att jag kanske hade skruvat upp mina förväntningar lite för mycket. Jag har tänkt i termer av "lifechanging!" och "det bästa jag gjort i mitt liv", vilket ju är stora ord att ta i ens mun om man överlag har svårt att uppskatta bra grejer i tillvaron. Men om man siktar mot stjärnorna så når man till grantopparna, och faktum är att jag nådde dit och lite till! Vi var 15 blandade själar som samlades i Balettakademiens spegelsal. Mer eller mindre kända och ökända kulturprofiler varvades med danstjejer i haremsbyxor, spirituella mogna kvinnor och sedan länge förstelnade kroppar (min). Uppgiften var att tänka på sitt skelett, sina leder, och för att begränsa det hela skulle vi nöja oss med ena armen. Vi skulle dela in armen i dess olika leder; axelleden, armbågsleden, handleden och fingrar. Med dessa leder skulle vi teckna kurvor i rummet. Musiken slogs på och alla gav sig i kast med uppgiften. Emellanåt tog vi en paus för diskussion och analys. Det är verkligen svårt att återge det hela, och det låter kanske banalt och flummigt, men det var sjukt intressant att fundera över sina rörelser, sina begränsningar, sina upprepningar och sina upplevelser. För mig som har mycket issues med min kropp öppnade det upp en mängd intressanta upplevelser. Hade svårt att känna vilken led det var som gjorde rörelsen. Hade svårt att bestämma mig för vilken sorts kurva jag skulle göra, kunde stanna upp jättelänge innan jag tog mig vidare, ville komma tillbaka till någon slags grundposition hela tiden. Och det kändes verkligen som att min kropp talade till mig på ett språk jag kunde förstå och tolka. Att varje rörelse berättade något om mig själv och att jag förstod det. I vanliga fall förstår jag den inte alls. Den skriker, viskar obehagligt, talar i tungor, ett språk jag inte förstår, ett språk jag misstolkar. Igår talade den lugnt och stilla till mig, den tog pauser och inväntade mig.
Lifechanging? Nja, det förändrade kanske inte mitt liv, men det förändrade helt klart något inom mig och berörde mig i själen, och det är tillräckligt och mer än vad man kan begära av en 2-timmars kvällsaktivitet en vanlig måndag.
TACK.

Öppet brev till CSN

Hej CSN.
Jag trodde att eftersom jag läser ett program så får jag studiemedel automatiskt. Kanske det är naivt att tänka så, men det var därför jag tyckte att det var konstigt när jag fick hem en återbetalningsplan. Väntade några dagar och tänkte att det där skulle ordna sig, att det fanns något samarbete mellan VHS och CSN. Det ordnade sig dock inte. Den mänskliga faktorn gjorde att jag var två dagar sen med denna återbetalning. Men ni bryr er inte om den mänskliga faktorn. Ni bryr er inte om människor över huvud taget. Ni bryr er bara om pengar. Till följd av den - jag upprepar - två dagar försenade inbetalningen fick jag veckan därpå en ny räkning med en förseningsavgift. Jag vill nu berätta för er vad eran nya påminnelseavgift för obetalda räkningar innebär i praktiken i mitt liv. Jag kan förstå och acceptera en avgift på 50 kr men 200 kronor  är för mig just nu skillnaden mellan liv och död. För 200 kr kan jag vid åtta tillfällen ta en kopp kaffe på stan med mina vänner som, tvärtemot vad ni gör, berikar mitt liv maximalt. För samma summa skulle vår katt få kunna uträtta sina behov i kattsand istället för en tom plastlåda. Då vi inte har råd med det måste vi nu lämna bort henne under några dagar tills vi lyckats hitta någon som kan låna oss mer pengar i väntan på att få studiestödet som man alltså inte får INNAN man ska betala hyra och räkningar (bl a era räkningar). Hur tänkte ni där egentligen? Tänker ni någonting över huvud taget?

Tack för ingenting,

Fattighjonet

PS. Jag hatar er. DS.

tisdag, augusti 30, 2011

Storhetsvansinnet nr 3.

Drömde i natt att en gammal kompis hade skrivit värsta kärleksförklaringen till mig på sin blogg trots att vi knappt har umgåtts något på flera år samt att jag inte tror att hon tycker om mig särskilt mycket ens.
MVH / *Vill vara älskad*

måndag, augusti 29, 2011

Storhetsvansinne nr 2

Det andra tecknet på att jag drabbats av storhetsvansinne, och kanske det tydligaste eftersom jag ännu inte avfärdat det, är följande: att jag imorgon ska på dansworkshop (?!) med Björn Säfsten (?!!!). Jag = lika verklighetsfrånvänd som Khadaffi. Önska mig lycka till, fast inte på engelska eftersom jag tar saker alldeles för bokstavligt.

Nåväl Novell

Hej.
Jag drabbades idag av storhetsvansinne under några timmar.
Det ligger ju inte i min natur att haussa mig själv, västerbottning som jag är. Denna, för mig tidigare okända, drift - storhetsvansinnet - uppkom i ett panikslaget tillstånd av ekonomisk ångest. Insåg idag att jag var tvungen att låna ännu mer pengar för att kunna betala hyran, köpa mat o s v. Föreställde mig sedan att Lyxfällan skulle knacka på, att de skulle sätta sig ner vid vårt köksbord och försöka göra upp en rimlig avbetalningsplan baserad på mitt studielån och Fredriks arbetslöshetsersättning. Såg de där 100-lapparna på whiteboarden, hur balansräkningen inte gick ihop, hur proglamledarna slet sitt hår och talade till kameran och sa att det här var ett hopplöst fall. Kände Looser-L:et i pannan, hur det började bränna sig på plats liksom inifrån. Där och då så infann sig en panik som yttrade sig i att jag började leta efter olika sätt att vinna pengar på. Jag talar inte om Triss-lotter. Triss handlar om tur och jag har aldrig haft turen på min sida. Har alltid varit tvungen att kämpa mig till saker. Har faktiskt inte vunnit ens 25 kr de senaste 3 åren (har köpt ca: 1 lott/månad). Efter vilt länksurfande snubblade jag över detta som jag sett många gånger fladdra förbi i ögonvrån, men som aldrig fastnat ordentligt på mina näthinnor på grund av själva orimligheten i uppmaningen: "Var med och tävla om prissumman på 100.000 kronor". Det var en inbjudan till Umeå Novellpristävling. Och jag tänkte på fullaste allvar att det fanns en möjlighet att räddningen skulle kunna gestalta sig i form av detta pris! Det dröjde dock inte så länge innan det slog mig att jag inte har någon aning om hur man skriver en novell, att jag inte vet hur man skriver över huvud taget. Det var över 10 år sedan jag tvingades skriva i skolbänken. Efter det har jag bara skrivit ledsna blogginlägg samt ett och annat osammanhängande dagboksinlägg, ofta i spretiga versaler och med mängder av utropstecken. En galnings memoarer. Så nej jag ska inte skicka in något bidrag. Det skulle kännas som ett hån mot de som är duktiga på riktigt. Som om man skulle glida in på en konståkningstävling i hockeyrör, mjukisbrallor och stela leder och försöka tävla på samma villkor. Tips mottages nu tacksamt på andra, lättare och troligare sätt att tjäna pengar på. Typ Triss, fast inte Triss.

söndag, augusti 28, 2011

Trötthetstöcknet


Den här dagen gick i trötthetstöcknets tecken. Det tar på att hålla hov! I helgen har mina bröder med familjer varit här. Barnen har härjat runt med mina gamla MLP och spelat diverse, för åhörarna, energikrävande instrument, såsom cykeltuta, flöjt, munspel och maracas. Förstår inte hur man orkar vara förälder. Alltså "jag förstår inte" som i: jag beundrar alla föräldrar som orkar detta OCH har energi över till annat! Jag blir helt knäckt efter en dag. Och då tar jag inte hand om de jobbiga praktiska bitarna såsom toalettbestyr, matning, med mera. Men jag är ju en skör själ.
Senare under dagen träffade jag och Fred den glamourösa Iris på ICA Glamour. Vi stod och tittade på en gapande tom Snickershylla och undrade hur en butik med självaktning någonsin kan tillåta sig att inte ha Snickers hemma. Iris pekade då med hela handen på Tupla, en finsk godis, vars design påminner om Japp, fast lite fulare, och berättade om hur hennes kärlek till denna vidunderliga chokladskapelse till slut resulterat i en smördegsinbakning av den. Men till och med efter det, vad ska man kalla det... övergreppet, så kunde hon varmt rekommendera den. Gillar folk som övertygar och gör det med klass. Tupla fick det bli.

fredag, augusti 26, 2011

Fredag Sne dag

När jag inte är student på väg att bli logoped, jobbar på diverse jobb eller drömmer om att bli indian så gör jag mestadels inte så mycket. Sitter till exempel ganska ofta och väntar på att internetuppkopplingen ska börja fungera. Försvinnande mycket tid av min tid går åt till det. Men ibland så händer det att jag arbetar som volontär för en stiftelse som verkar för att uppfylla svårt sjuka barns önskedrömmar. Och det är en ruggigt bra motvikt i mitt liv. Jag har lätt att se på livet som genom ett svärtat raster, men när man träffar sjuka barn, och för den delen deras föräldrar, får man sig en välbehövlig käftsmäll. Och även om smärta är en subjektiv upplevelse och man inte kan jämföra olika problem kvalitativt så ruskas man ändå om och inser vilka löjligt små bekymmer det är man beklagar sig över i jämförelse. Perspektiv. Bra grej.

måndag, augusti 22, 2011

Fjällen

Har ju inte bloggat något om fjällen. Det har funnits vissa skäl till det, som inte handlar om tidsbrist eller teknikstrul. Det handlade om att jag blev rätt sänkt under vandringen och efter hemkomsten för att min kropp pajade ihop totalt. Blev ledsen över att inte kunna göra ett sådant enkelt nöje i livet som att vandra. Jag har inga dyra eller exklusiva intressen. Jag tycker om att vara ute i naturen. Jag tycker om att se vidder, att andas frisk luft, att laga och äta mat ute (allt smakar gott). Och så trilskas kroppen, så att varje steg känns som knivshugg. I höften, under fötterna, nerför vaderna. Nu har jag bokat en läkartid och lugnat ner mig såpass att jag i alla fall kan lägga upp lite bilder. För det var inte bara jobbigt. Det var även alldeles underbart.

Vi rök iväg från morsfars med deras lilla Skoda och anlände i Hemavan lagom till lunch. Efter seriös tejpning av fötterna var det dags för fotografering. Fredrik fick en chans på sig att sätta fotominen. Jag ger honom 2 av 5 i betyg där låsta knän och hans vänsterhand (klo?) drar ner helhetsbetyget.

Själv fick jag 2 chanser. Jag satte dem båda och ger mig själv 5 av 5. Det positiva ansiktet, bubblan på jackan som uppstår av höft-respektive bröstspännet, jeansens rätta 90-talskänsla samt fotens käcka position avgör toppbetyget.

Vi fick guldvittring och styrde kosan mot regnbågen. Som tur var så behövde vi aldrig avvika från stigen och hamna utanför kartan. Guldet visade sig i slutändan vara i form av Viterskalsstugan, en belöning för trötta fötter!

Oh! Fick se fjällabb! Den var elegant och hade liksom två sidenband till stjärtfjädrar som fladdrade förföriskt i vinden. Andra grejer med prefixet fjäll- framför sig som vi såg:
  • - Fjällvråk. Cirklade över oss under ett tillfälle på vandringen då jag på rikt trodde att jag skulle dö.
  • - Fjällämlar. I tusentals. Hann känna känslor inom spannet: förtjusning-irritation-rädsla-hat inför dem.
  • - Fjällull. Förritin så använde man det till stoppning i kuddar och täcken! Hur fantastiskt är inte det?!
  • - Fjällripa. Kan ha varit en dalripa, men för att det här ska bli en bra lista så får det vara en fjällis.
Nästa dag var det mulet och kallt. Mörka moln mullrade dovt medan de rullade över fjälltopparna. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att ta oss upp till Västerbottens högsta topp men kroppen strejkade efter bara någon kilometer.

Vi kikade in i den vackra dalen. Den var lika regntung som våra sinnen.

Vi vände dock dagen genom att hoppa på stenar i en fors för att få oss någon slags thrill. Och belönade oss genom att äta våra favoritnudlar. När vi kom hem upptäckte vi att vi varit borta i nästan 5 timmar och bara tramsat. Bra vänt säger jag.

Sen la vi oss i tältet och såg på våra knän i några timmar. Fredrik smusslade ut några icke rykande exemplar av Illustrerad Vetenskap som vi förlustade oss i. Jag påmindes om mina gamla arkeologdrömmar. Redan som liten var jag en dystopiker som tänkte att "Visst är det fantastiskt med nya fynd, men för varje ny upptäckt kvarstår det en upptäckt mindre till mig att finna."

En fjällämmel, kanske den här, kanske inte, tog sig in i vårat tält under natten. Där i mellanrummet mellan inner- och yttertält sprang den omkring och skrek och krafsade mot våra huvuden i 8 timmar och när vi öppnade upp till förtältet på morgonen satt den vid Fredriks kängor och började skälla på oss. Som grupp råkade fjällämlarna sedemera ut för instant charma senare under dagen. Utan min vetskap råkade jag trampa ihjäl en lämmel. Fredrik blev förfärad men någonstans också lite stolt, som om jag gjorde det för hans skull.

Efter blodutgjutningen började vi traska tillbaka. Solen bjöd till och vi unnade oss att åka skidlift ner. Kalla mig lat, men det var sjukt värt.

Bästa Barnen

Det nya tillskottet i klanen Philipsson - Elsa!

Rut, Irma och Top Hat


söndag, augusti 21, 2011

Can't Sing Psycho Girl Freaks Out When She Can't Hit The Right Notes!!!


Så här känner jag mig ibland. Ganska ofta när jag försöker sjunga countryunderstämmor till Gillian Welch. Eller när jag över huvud taget försöker få min röst att låta annat än SkellefteEFS och inte lyckas.
Mina bästa kvinnliga sångröster inom populärmusik utan inbördes ordning:

- Stevie Nicks
- Lovisienstadt (!)
- Beyonce
- Patti Smith
- PJ Harvey
- Adele
- Cindy Lauper

Jag har nog glömt några självklara. Vilka är era bästa?

lördag, augusti 20, 2011

Kringvandrarna

Igår kväll skrattade jag högst. Skrattade mest. Märkte ut mig med mitt skratt. Något ska man ju vara bäst på. Träffade Jenka. Hon var snygg och rolig. Fick mig att tänka på Piteå och andra småstäder. Alltså Skellefteå. Och det fick mig att tänka på hockeyspelare. Att jag beundrar dem. Inte för att de fysiskt eller tekniskt är duktiga på det de gör, utan att de flyttar runt så mycket och finner sig i sin situation. De blir köpta av lag, skriver på kontrakt för att utveckla sig själva och sitt spelande. De offrar vardagens gemenskap med vänner och familj för sin karriär. Jag tänker förstås på Skellefteå för att det är mig närmast om hjärtat och jag tänker på alla de som flyttat dit och kanske tänkt fyfan, här finns ju inte ett jävla skit förutom hockeyn och EFS, och jag tänker att de är modiga som gör det här om och om igen, i nya städer. Lämnar vänner, lämnar familj och trygghet, eller tar med sig sin familj och börjar om på nytt. Om och om igen. Och ibland så lär de sig älska sin nya stad, eller i alla fall förhålla sig till den på ett bra sätt. De förälskar sig i en älvspromenad, de ser storheten i en gratis indiefestival, de uppskattar det som finns och klagar inte. För någon som tycker att all sorts förändring är jobbig är det svårt att förstå hur man klarar av att bryta upp och börja om från noll över huvud taget. Dagens ros skänker jag till alla ni sportskvinnor- och män som gör detta för er passion.

onsdag, augusti 17, 2011

onsdag, augusti 10, 2011

Till fjälls

Imorrn bär det av till fjällen igen. Hoppas kunna dokumentera resan flitigt så att jag får lite kul att blogga om. Men innan dess ska jag till sjukgymnasten, hetspacka, sätta mig på en buss, hämta en bil, åka till mor och far, packa om alltihop och sova något litet. Önska oss lycka till. yr.no säger regn. John Pohlman säger uppehåll. Jag säger så här: John Pohlman har funnits med en hela ens liv. Det har inte yr.no.

måndag, augusti 08, 2011

Svarta sanningar och vita lögner

Det vore t ex himla kul att börja ett inlägg så här: "Idag har jag haft världens bästa dag!", men jag har svårt för att ljuga. Det märks på mig direkt, eller så får jag nervösmage och mår dåligt för att jag är en dålig människa som inte klarar av att säga som det är. Detta ligger mig i fatet. Jag skulle så innerligt behöva ljuga om en grej just nu, men jag kan inte. Det är som att jag hellre skulle bli påkörd av en bil för att slippa säga sanningen och istället ha en riktigt bra anledning till att inte klara av saker. Eller att jag önskar att min sjukgymnast kunde ge mig bannor så att jag hade något att skylla på. Men jag har inte det. Bara mig själv. Att jag inte orkar med så mycket mer än att existera. Att jag är för klen just nu. Att jag inte klarar av stress.

Men okej, listor kan jag fortfarande göra för att se det POSITIVA:

Dagens 3 bästa
* Middag på bordet när jag kom hem
* En perfekt mogen nektarin, in i min mun
* Curb, säsong 8.

söndag, augusti 07, 2011

Till långsamhetens lov.

Hej dagboken.
Idag cyklade jag till Nina i Baggböle. Det var fint att sitta med gråten i halsen tillsammans med någon annan, lyckas stänga den ute mellan varma klunkar starkt kaffe. Efter att vi pratat om sorg ett tag var det dags att göra något skojigare, så vi tog oss an projekt DASSGOLV och brainstormade lite idéer. Jag föreslog att vi skulle måla en stor kompassros. Trevligt att titta på och samtidigt undervisande. Det slutade dock i ett samstämmigt beslut: harlequinrutor. Det känns som ett bra mönster att utgå ifrån, som beroende på färgval kan anta olika skepnader.
Avslutade besöket med att kliva in i hallonbuskagen och plocka på mig av skogens skafferi. Cyklade hem med Ove Wikströms sommarprat i lurarna och fick en gråtattack när han pratade om hur vi formas som individer i samtal med andra. Kände mig ensam, som om jag inte formas längre för att jag sällan har de där djupa intellektuella samtalen och aldrig hinner läsa de där böckerna jag velat läsa. Som att jag är en lerklump som bara ligger och väntar på att sättas på drejskivan. Det finns vissa grejer som slår an någonting i en som man inte kan kontrollera. Och istället för att köra på barra borde man nog stanna i det där som gör ont ett litet längre tag än vad som känns uthärdligt. Istället susade jag nerför en backe utan att bromsa och när det gick som snabbast så kände jag mig plötsligt lugn, som om hastigheten bedövade.

lördag, augusti 06, 2011

Helium


Jag hatar så innerligt att var den där heliumballongen som så lätt fladdrar iväg och som är i behov av ett fast ankare på marken. Och som feminist är det frustrerande att finna sig själv i stereotypa roller där kvinnan porträtteras som skör och irrationell och där mannen står för trygghet och rationalitet. Vill slita ut de där nötta bilderna och klistra in dem i helt andra sammanhang, där jag står med fötterna på jorden och utstrålar trygghet och lugn, medan jag i ett stadigt grepp håller i en fladdrig heliumman.