lördag, augusti 20, 2011

Kringvandrarna

Igår kväll skrattade jag högst. Skrattade mest. Märkte ut mig med mitt skratt. Något ska man ju vara bäst på. Träffade Jenka. Hon var snygg och rolig. Fick mig att tänka på Piteå och andra småstäder. Alltså Skellefteå. Och det fick mig att tänka på hockeyspelare. Att jag beundrar dem. Inte för att de fysiskt eller tekniskt är duktiga på det de gör, utan att de flyttar runt så mycket och finner sig i sin situation. De blir köpta av lag, skriver på kontrakt för att utveckla sig själva och sitt spelande. De offrar vardagens gemenskap med vänner och familj för sin karriär. Jag tänker förstås på Skellefteå för att det är mig närmast om hjärtat och jag tänker på alla de som flyttat dit och kanske tänkt fyfan, här finns ju inte ett jävla skit förutom hockeyn och EFS, och jag tänker att de är modiga som gör det här om och om igen, i nya städer. Lämnar vänner, lämnar familj och trygghet, eller tar med sig sin familj och börjar om på nytt. Om och om igen. Och ibland så lär de sig älska sin nya stad, eller i alla fall förhålla sig till den på ett bra sätt. De förälskar sig i en älvspromenad, de ser storheten i en gratis indiefestival, de uppskattar det som finns och klagar inte. För någon som tycker att all sorts förändring är jobbig är det svårt att förstå hur man klarar av att bryta upp och börja om från noll över huvud taget. Dagens ros skänker jag till alla ni sportskvinnor- och män som gör detta för er passion.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar