Jo jag var ju på dansworkshop med Björn Säfsten igår. Försökte stilla min iver under dagen, övertalade mig att jag kanske hade skruvat upp mina förväntningar lite för mycket. Jag har tänkt i termer av "lifechanging!" och "det bästa jag gjort i mitt liv", vilket ju är stora ord att ta i ens mun om man överlag har svårt att uppskatta bra grejer i tillvaron. Men om man siktar mot stjärnorna så når man till grantopparna, och faktum är att jag nådde dit och lite till! Vi var 15 blandade själar som samlades i Balettakademiens spegelsal. Mer eller mindre kända och ökända kulturprofiler varvades med danstjejer i haremsbyxor, spirituella mogna kvinnor och sedan länge förstelnade kroppar (min). Uppgiften var att tänka på sitt skelett, sina leder, och för att begränsa det hela skulle vi nöja oss med ena armen. Vi skulle dela in armen i dess olika leder; axelleden, armbågsleden, handleden och fingrar. Med dessa leder skulle vi teckna kurvor i rummet. Musiken slogs på och alla gav sig i kast med uppgiften. Emellanåt tog vi en paus för diskussion och analys. Det är verkligen svårt att återge det hela, och det låter kanske banalt och flummigt, men det var sjukt intressant att fundera över sina rörelser, sina begränsningar, sina upprepningar och sina upplevelser. För mig som har mycket issues med min kropp öppnade det upp en mängd intressanta upplevelser. Hade svårt att känna vilken led det var som gjorde rörelsen. Hade svårt att bestämma mig för vilken sorts kurva jag skulle göra, kunde stanna upp jättelänge innan jag tog mig vidare, ville komma tillbaka till någon slags grundposition hela tiden. Och det kändes verkligen som att min kropp talade till mig på ett språk jag kunde förstå och tolka. Att varje rörelse berättade något om mig själv och att jag förstod det. I vanliga fall förstår jag den inte alls. Den skriker, viskar obehagligt, talar i tungor, ett språk jag inte förstår, ett språk jag misstolkar. Igår talade den lugnt och stilla till mig, den tog pauser och inväntade mig.
Lifechanging? Nja, det förändrade kanske inte mitt liv, men det förändrade helt klart något inom mig och berörde mig i själen, och det är tillräckligt och mer än vad man kan begära av en 2-timmars kvällsaktivitet en vanlig måndag.
TACK.
Mäktigt! Denna upplevelse av att lära känna sin kropps räckvidder och begränsningar har jag också fått genom dans. Nämare bestämt en dans jag inte ville gå på för att det var så skämmigt, men lovade (Simons pappa Stephen) att jag skulle följa med på om så bara en enda gång. Det heter dans till fem rytmer och det var på riktigt lifechanging. Inte så att mitt liv tog en ny riktning efteråt, men som att jag lärde känna mig själv på ett nytt sätt. Rekommenderas! Mvh guaraffe (guarkärnmjöl-baserat affe? /dagens verifiering)
SvaraRaderaEj ett kaffe jag vill dricka på morgonen. Alldeles för hälsosamt.
SvaraRaderaÅåh, Stephen, han är så gullig. Jag har nu varit inne och kollat på hemsidan till De 5 rytmerna. Ser ju sjukt flummigt ut, men om det kommer någon kurs sak jag ge det ett försök. Jag är peppad på att få min kropp att kommunicera på ett belevat sätt.
Det är hemskt flummigt och kan vara ganska skämsigt. Men att komma över den tröskeln blev en del av utmaningen för mig. Vad tusan, det är ju bara dans och det är inget mer med det. Du kan säkert provdansa med Stephen och gänget. Lovisienstadt har en ingift släkting och namne som åtminstone förr var med och dansade.
SvaraRadera