Till långsamhetens lov.

Hej dagboken.
Idag cyklade jag till Nina i Baggböle. Det var fint att sitta med gråten i halsen tillsammans med någon annan, lyckas stänga den ute mellan varma klunkar starkt kaffe. Efter att vi pratat om sorg ett tag var det dags att göra något skojigare, så vi tog oss an projekt DASSGOLV och brainstormade lite idéer. Jag föreslog att vi skulle måla en stor kompassros. Trevligt att titta på och samtidigt undervisande. Det slutade dock i ett samstämmigt beslut: harlequinrutor. Det känns som ett bra mönster att utgå ifrån, som beroende på färgval kan anta olika skepnader.
Avslutade besöket med att kliva in i hallonbuskagen och plocka på mig av skogens skafferi. Cyklade hem med Ove Wikströms sommarprat i lurarna och fick en gråtattack när han pratade om hur vi formas som individer i samtal med andra. Kände mig ensam, som om jag inte formas längre för att jag sällan har de där djupa intellektuella samtalen och aldrig hinner läsa de där böckerna jag velat läsa. Som att jag är en lerklump som bara ligger och väntar på att sättas på drejskivan. Det finns vissa grejer som slår an någonting i en som man inte kan kontrollera. Och istället för att köra på barra borde man nog stanna i det där som gör ont ett litet längre tag än vad som känns uthärdligt. Istället susade jag nerför en backe utan att bromsa och när det gick som snabbast så kände jag mig plötsligt lugn, som om hastigheten bedövade.