söndag, september 30, 2007

Guds Välsignelse

Idag var min familj på besök för att fira min födelsedag. Vi drack kaffe och åt tårta och bowlade. Jag loosade första omgången. Jag tror att Den Glade vann. Eller Nurse Hand. Andra omgången hann vi bara köra halva matchen för att tiden tog slut och då kom jag tvåa, så jag är ganska nöjd.
I present fick jag detta:

* En inbjudan till helpension plus biobesök hos bror och svägerska i Stockholm
* Norrländsk Akvavit (OBS! Boken, inte drycken)
* Filippa K-muggar
* Ett kort med texten "Never too busy to be beautiful"
* Guds Välsignelse (genom mormor)

Nu ska jag baka bullar.

lördag, september 29, 2007

Elefantspargrisarna och Obbola

Jag är så jävla irriterad på min droppande kran. Nästan så irriterad att jag skulle kunna bli galen som Nadine i Twin Peaks över de där satans gradinerna. Nästan så att jag också skulle kunna bli besatt av nån galen idé på nån uppfinning som fick det att sluta utan att jag behövde resa mig från sängen och skruva åt kranen.
Vi hade Twin Peaks-fika idag. Ett helt vanligt alltså, med cherrypie och damn good coffee. Det var gött. Carl satt i Annas soffa och fick syn på en sån här elefantsparbössa som man hade när man var liten. Jag tror att det var Sparbanken (alltså innan det hette både Swedbank och Föreningssparbanken) som hade de där. Ja, hur som helst så frågar Carl plötsligt:

Carl:-Men, hur ska du göra för att få ut dina pengar sen?
Anna:-Med nyckeln förstås.
Carl:-HAR du nyckeln?
Anna:-Ja, den sitter där under.
Carl:-Meh, det är ju banken som förvarar de där nycklarna.

Carl är 24 år. Han borde vid det här laget förstå att det inte är ett kassaskåp som förvarar hemliga dokument åt försvaret vi talar om, utan en liten plastelefant som rymmer typ 150 spänn max. Tillika borde han ju ha insett orimligheten att göra ett bankärende och be att få hämta ut sin nyckel. En liten sketen plastnyckel. Att banken skulle förvara alla dessa elefantsparbössenycklar i ett rum bakom en tung dörr med hemlig kod till. Men det här var sanningen om elefantsparbössorna för Carl när han var 5 år gammal, och har man inte tänkt på det sedan dess, så hinner ju inte verkligheten ändras heller. Fantastiskt.
Jag själv trodde att Obbola låg i Afrika, fram till att jag var 18. Ni hör ju hur det låter. Obbola obbola. Hakuna Matata. Hanemone Hanemuna Obbola Obbola Manguane.

fredag, september 28, 2007

Barnen

Hört på stan idag: Mamma och dotter (5-7 år) går på stan och kollar kläder på H&M:s damavdelning.

Dottern: "Mamma kolla vilken vacker blå kjol jag hittat åt dig!"
Mamman: "Mmmm"
Dottern: "Vacker som en stilla blå ocean...."

Jag blev så glad, och började sakna mina bästa barn. Under det här året har de varit som medicin för min själ med deras lekfullhet och deras oemotståndliga charm, deras ständiga behov av uppmärksamhet och deras fantastiska personligheter. Jag vill så gärna finnas kvar i deras liv.

tisdag, september 25, 2007

Naomi Campbell

Klicka på bilden. Det är från igår då jag spelade ett parti betapet med MickeA59. När det närmade sig slutet försökte han med nåt. Jag vet i ärlighetens namn inte med vad. "I love you"?

Veckans hybris...

...måste ändå vara när jag sa "Alltså, mina biceps kan typ bli så stora att jag får blodstopp i armen när jag har vissa blusar." Åh, gode gud, gör det ogjort! Kan man presentera sig själv på ett sämre vis?

måndag, september 24, 2007

Amerikatt

Det finns saker som man har svårt att förstå. Amerikaner är en sån sak.
Jag förstår inte varför de ska missbruka superlativ så mycket att deras excitement tillslut inte ger någon vikt alls åt det de pratar om. Jag förstår inte varför de vill att man ska titta en i ögonen precis hela tiden när de berättar något, och slå till en på armen så fort man fladdrar bort med blicken. Och jag förstår definitivt inte varför de tar med sig en egen senapstub och trycker ut halva den på typ världens godaste NK-macka, som direkt förvandlas till världens äckligaste.
Det är inte att jag ogillar. Jag förstår bara inte.

söndag, september 23, 2007

Tänk om...1.

Tänk om man kunde få utskrivet allt man sagt under hela sin livstid, alla konversationer man haft. Undrar hur stor det manuset skulle bli? Låt oss säga att man fick det i A2-format, textstorlek 12, 1,5 i radavstånd. Skulle det räcka med en meter? Skulle min hög vara jättemycket mindre än en genomsnittlig stockholmares? Undrar hur uttråkad man skulle bli av att läsa det. Och den största frågan - vilken sida skulle vara den mest underhållande att läsa?
Åh, ge mig en ministenograf i födelsedagspresent! Vill ha!

Alla goda ting är 3

Ibland tänker jag att det inte är någon idé med att skriva på den här bloggen. Den handlar ju inte om någonting och är mest ett klotterplank för känslomässiga utspel, gärna från en dålig dag. Jag har sällan lust att skriva när jag haft en bra dag. Därför är det ju glädjande, på sitt sätt, att se att jag skriver med längre mellanrum nu för tiden.
Men sen tänker jag hur mycket fånigare min blogg skulle vara om jag började skriva om till exempel mode, design, inredning, pyssel, matlagning, kändisspottings. Det skulle kunna bli världens sämsta bloggar.
Så nu tänker jag att jag ska ha kvar den och kanske lära mig att skriva när jag mår bra. Våga skriva om peppande och roliga saker. För sådant finns det gott om. Barn, klubb, och loppis. 3 bra exempel på att världen är god.

söndag, september 16, 2007

Bortrövad

Gårdagen hade verkligen kunnat bli en katastrof. Men jag stannade kvar och dansade mig igenom skiten istället. Det blev betydligt mycket roligare än att cykla hem halvfull och helmissnöjd i regnoväder. Klubbliv är ett kul liv och idag har jag typisk klubbträningsvärk med ont i högerarmen och pisksnärtsskador på nacken efter intensivt kastande med håret fram och tillbaka. I lööööve it.

Vad jag också älskar är att vara förhållandevis nykter och iaktta de som är fullare och inte riktigt vet vad de gör. Som tjejen som rövade alla. Hon verkade inte känna någon, utan dansade fram och tillbaka mellan olika killar och började bootyshakea sin röv mot deras skrev. Vi fattade ingenting och försökte kliva bort från henne, men hon följde efter med röven. Aldrig någonsin såg hon någon i ögonen. Det var verkligen som att hon trodde att hennes liv var en enda lång hiphopmusikvideo. Det blev nästan lite tragiskt.

onsdag, september 12, 2007

Lillasyster

Förra veckan var mest fyllt av besvikelser och nederlag. Jag kom inte med i kören till exempel. Jag kanske satte ribban lite högt, men det är ändå hårt att få höra att man inte duger, att man inte är tillräckligt bra. Jag blir osäker på om jag har levt i en fet lögn hela livet, att folk kanske bara har sagt att jag är duktig på att, till exempel, sjunga, bara för att vara snälla. Att växa upp som lillasyster har inneburit att jag under hela uppväxttiden varit sämst i syskonskaran. Det är inte direkt ens personlighet som räknas i den åldern utan det är kraftmätningar av fysisk och intellektuell karaktär. Jag har alltid varit sämst. Helt naturligt, eftersom jag varit 2 och 3 år yngre än mina bröder, men inte desto mindre tråkigt. När mina bröder lärt sig cykla satt jag kvar på den där förbannade skramliga trehjulingen. Och när jag väl lärt mig cykla, så hade mina bröder blivit så bra på det så de hoppade i sandtag med cyklarna. När jag började kunna bygga och utforma hus och bilar i lego, så höll de redan på med techniclego. Och när jag lärt mig räkna med plus och minus så kunde de redan multiplikationstabellen. Man är alltid sämst när man är yngst. Då är det kanske inte så konstigt ifall ens föräldrar försöker uppmuntra en i något man kan bli lurad att tro på att man kan. En hemsk egenskap som följer med som ett paket på posten efter att ha varit lillasyster och sämst, är att jag inte tror på mig själv. Någonsin. Jag kallar mig själv för en "quitter" och ger upp innan jag ens försökt. Jag kommer till exempel aldrig att bli logoped. Jag kommer aldrig att lära mig spela piano. Jag kommer aldrig att lyckas sluta äta socker. Jag kommer aldrig att klara av högskoleprovet. Jag kommer aldrig att bli bättre på fotboll.

Vilken jävla självbild att leva med.

måndag, september 10, 2007

vanor och ovanor

Vad ville mamsen hjälpa till att bidra med som kan ha kostat 160:-?


Krille hade väl ont om pengar den 1:a september men betalade sin skuld efter bara en vecka.


Vad tänkte den här personen när han/hon tog ut sina 3000 som han/hon nyss fått från csn?


Och hur mycket sprit hade den här personen tänkt dricka i helgen egentligen?

lördag, september 08, 2007

Reconciliation



- Tack för allt. Och förlåt för allt.
- Tack för allt. Och förlåt för allt.

Det var egentligen allt jag behövde.
Ikväll spydde jag. Inte för att jag var magsjuk eller hade druckit för mycket alkohol, utan på grund av en känslourladdning av utomjordiska mått. Har aldrig tidigare sett ett sådant tydligt exempel på en psykosomatisk reaktion som denna.
Jag vet. Jag pratar ofta väldigt allmänt om väldigt specifika saker. Jag önskar att jag var tvärtom och kunde prata väldigt specifikt om allmäna saker, men det kanske kommer med besattheten.

onsdag, september 05, 2007

Borta bra och hemma sämst


Man blir fegare och fegare med åren. Bekvämare och bekvämare. "Nämenguuuuu intekanjagivägåresa. Jaharjulägenhetenåallt. Jamåstejujobbasåjaharrådattbetalahyran!"

Okej, jag har inte direkt tagit mig längre än till Skellefteå i sommar, men i veckan har jag varit modig på andra sätt.

* Jag tog initiativ till en middag som kommer att handla mer om liv och död än mat och vin.
* Jag spelade fotboll med männsikor som är 1000 gånger bättre än mig, utan att bryta ihop och gråta över min krossade fotbollskarriärsdröm
* Jag provsjöng för elitkörernas elitkör som mest består av musiklärare, läkare och psykologer. Kommer troligtvis inte in, men jag testade i alla fall.

Som sagt, nu väljer jag livet. Det har inte kommit än, men det kanske fungerar som postorder ungefär, att det tar lite olika lång tid för varan att komma, beroende på hur långt bort ifrån den måste skeppas.

måndag, september 03, 2007

siktar, lägger an


Allt handlar om att överleva. Jag känner inte längre behov av att ha det senaste, det snyggaste, det populäraste. Allt jag önskar är att få sova bra, ha något att tänka på som får mig att glömma det svarta, slippa känna mig frusen och veta att min familj mår bra. Allt annat känns profant. Jag bläddrar igenom Elle ibland och tänker "Vafan håller jag på med egentligen?". Vad tillför Elle i mitt liv? Ingenting. Sen bläddrar jag igenom senaste numret av 00-tal och allt blir som en aha-upplevelse. Små korta sekunder känns det som att man fattar vad livet går ut på. Men sen vänder man sig om, kollar inkomna notifications på Facebook och så kan man plötsligt inte sammanfoga den där känslan man fick med själva livet.
Jag önskar jag kunde få bli besatt av något.