onsdag, september 12, 2007

Lillasyster

Förra veckan var mest fyllt av besvikelser och nederlag. Jag kom inte med i kören till exempel. Jag kanske satte ribban lite högt, men det är ändå hårt att få höra att man inte duger, att man inte är tillräckligt bra. Jag blir osäker på om jag har levt i en fet lögn hela livet, att folk kanske bara har sagt att jag är duktig på att, till exempel, sjunga, bara för att vara snälla. Att växa upp som lillasyster har inneburit att jag under hela uppväxttiden varit sämst i syskonskaran. Det är inte direkt ens personlighet som räknas i den åldern utan det är kraftmätningar av fysisk och intellektuell karaktär. Jag har alltid varit sämst. Helt naturligt, eftersom jag varit 2 och 3 år yngre än mina bröder, men inte desto mindre tråkigt. När mina bröder lärt sig cykla satt jag kvar på den där förbannade skramliga trehjulingen. Och när jag väl lärt mig cykla, så hade mina bröder blivit så bra på det så de hoppade i sandtag med cyklarna. När jag började kunna bygga och utforma hus och bilar i lego, så höll de redan på med techniclego. Och när jag lärt mig räkna med plus och minus så kunde de redan multiplikationstabellen. Man är alltid sämst när man är yngst. Då är det kanske inte så konstigt ifall ens föräldrar försöker uppmuntra en i något man kan bli lurad att tro på att man kan. En hemsk egenskap som följer med som ett paket på posten efter att ha varit lillasyster och sämst, är att jag inte tror på mig själv. Någonsin. Jag kallar mig själv för en "quitter" och ger upp innan jag ens försökt. Jag kommer till exempel aldrig att bli logoped. Jag kommer aldrig att lära mig spela piano. Jag kommer aldrig att lyckas sluta äta socker. Jag kommer aldrig att klara av högskoleprovet. Jag kommer aldrig att bli bättre på fotboll.

Vilken jävla självbild att leva med.

5 kommentarer:

  1. Anonym6:07 em

    vilken slavdrivare du är mot dig själv! du borde ju kunna spela boll å piano för att det är roligt! istället för att fråga dig "hur ska jag härda ut", tänk "vad tycker jag är roligt" typ

    SvaraRadera
  2. anonymous: Ja, slavdrivare och Kunta Kinte i samma person! Och jag skyller allt på min placering i syskonskaran. Men förut gjorde jag alltid sorti från fotbollsplanen. Nu tycker jag att det är kul fastän jag är dålig.

    SvaraRadera
  3. jag vill så gärna säga någonting, blir så berörd. en sak finns det som jag vet någonting om här i världen, och det är hur jag skuldbelägger mig själv. först gräver jag ned mig i det jag tycker är mina brister, sedan hittar jag en förklaring till dem. förklaringen skulle egentligen kunna vara en tröst - jag förtjänar tröst! men sedan övergår jag till att anklaga mig själv för att jag försöker hänga upp mig på dessa förklaringar, som om det skulle vara ett tecken på feghet! borde egentligen tycka om mig själv för att jag försöker förstå mig själv, vad som gjort mig till den jag är. men mitt självförakt ta över och tar alla chanser till självmobbing!

    man formar inte sitt liv bara genom hur man tänker - man har blivit påverkad av så många saker utifrån. om man är elak mot sig själv så är det inte för att man förtjänar det. självmobbing är INTE självinsikt.
    det är vad jag vet. sedan finns det så mycket mer att lära sig om att tycka om sig själv. men en sak som jag vet ännu mer om, det är hur mycket jag tycker om dig!

    SvaraRadera
  4. Och jag tycker om dig Viktor!

    SvaraRadera
  5. Dåliga dagar, de drabbar en för att kunna jämföras med de bra så de bra känns ännu bättre.

    SvaraRadera