Var på läkarbesök i morse med anledning av min värk i fötterna/benen. Läkarens mottagningsrum var mörkt, lampan var paj och han fipplade med persiennerna för att få det lite mindre mystiskt där inne. Han hummade och nickade när jag berättade. Sedan sa han att jag såg lite låg ut, lite nere. Kunde det stämma? Jo, förvisso men nu var det fötterna jag ville prata om. Han dröjde kvar vid det låga, frågade de vanliga frågorna. Nej jag vill inte ta mitt liv. Ja det har varit så här länge. Meningslöst, nej. Hopplöst.. tja. Nej har inget i släkten, bara en apokalyptisk mormor. Han tog sig en titt på fötterna. Klämde och hummade. Gör det ont här? Här? Här? Nej. Nej. Ja, lite. Fick till slut gå och tappa lite blod för några prover och pressa fram lite kiss i en plastmugg. Hoppas på något slags besked som kan förklara. Är så trött på oförklarliga saker.
Tänk så får du en fet vitaminspruta och sen är det ba: dancing days! and all that jazz.
SvaraRadera