söndag, september 25, 2011

Släkt´nforskning


 Alla tillfälligheter som har lett till att jag blev till. Jag har tänkt så sjukt mycket på mitt ursprung den senaste tiden. Till en början tänkte jag mest på den närmaste familjen, uppväxten och den geografiska platsen, hur allt det format mig. Sedan såg jag en kväll hur Dregen rotade bland generationer av misär och fattighus och fick en längtan efter att veta mer om mina egna förfäder- och mödrar, vilka egenskaper de hade. Färdigheter, ofärdigheter, något som kan vittna om att jag inte bara är ett resultat av kultur och miljö utan att det finns något begravet i mig, i mitt dna, som går att spåra baklänges.
Igår fick jag tag i ett exemplar av en släktkrönika som min farfar sammanställde 1989. Spåren ledde tillbaka till den senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet, till en bonde vid namn Lars Jönsson. Om honom fanns detta nedtecknat:

"Han hade fått likmask och kräfta som fördärvade hans mun och ansikte så att han fick ta in sin föda direkt i matstrupen...Han var den ynkligaste Guds fånge, som man haver hört talas om."

Efter den magstarka inledningen följde ett antal kapitel som fick en att tro att det var en dassbok och inte en släktkrönika man höll i sin hand. Lars Jönssons son hette nämligen Jöns Larsson och så där höll det på. Jöns, Jönsson, Jöns, Jönsdotter, Jöns, Jönsson, Jöns, Jönsdotter. JÖNS! Kan vara Sveriges fulaste mansnamn. Det är förmodligen ö:ets fel. Har svårt för nästan alla namn innehållandes ö. Görel, Jörgen, Gördis, Göran, Örjan. Men Jöns tar nog priset.
Sedan blev det allvarligt igen, men varje levnadsöde förtjänar ett eget inlägg och därför slutar jag här och återkommer senare med nya spännande historier från min Jönsiga släktgren!

4 kommentarer:

  1. Johannes11:30 em

    Spännande!

    SvaraRadera
  2. GENIALT bra inlägg. Det om den ynkliga medeltidsvarelsen var bäst. Tänk att det hänt på rikt, gud vad sjukt det är.

    SvaraRadera
  3. HAHAHA jag skrattar fortfarande, och har citerat hela inlägget högt för min pojkvän. "Ynkligaste Guds fånge, som man haver hört talas om" ska jag nog börja titulera mig som. Kul med släktforskning, vi håller andan inför framtida avslöjanden!

    SvaraRadera
  4. Joho: eller hur?!
    Lovi: jag ser hans vanställda face framför mig hela tiden, hur det kryper maskar i en bortruttnad kind.
    Vän av ordning: han är nog glad över att kunna glädja oss 450 år efter sin död, även om det säkert inte var roligt då.

    Ja jag vet, jag stavade Hjördis med G, för visst inte stavas det så? Nu blev jag osäker. Kanske en smaksak. Fast namnet blev ju inte snyggare för det så det spelar kanske ingen roll.

    SvaraRadera