Vad är grejen med att fråga mig om jag är gravid?
Det har nu hänt 3 gånger i sommar och en gång tidigare i vår. 4 gånger inom loppet av ett halvår.
Hur tänker man just innan man frågar? Hur låter man den där impulsen att fråga inte bli upplockad av förnuftet? Man måste ju vara medveten om att möjligheten finns att man KAN göra bort sig. Det är ju inte så att jag ser ut som Lottas Krog-mannen som bär sin mage i en skottkärra. Men tydligen så är magen tillräckligt utstående för att man bedömer risken att ha fel som mindre än chansen att man har rätt. För allas vetskap: JAG ÄR INTE GRAVID JAG ÄR BARA LITE HEDERLIGT TJOCK OCH HAR DÅLIG HÅLLNING! Och det finns inte på kartan att jag kommer att bli gravid inom de närmsta åren av anledningar som är alldeles för privata för det här forumet. Så nästa gång ni undrar, tänk tanken, håll den för er själva och vänta 7 månader och se om det hänt någon uppenbar förändring av rondören.
Alltså jag kallsvettas fortfarande av skam, när jag tänker på den gången jag frågade en kvinna om "hon fått sitt barn", varpå hon pliktskyldigt svarade: "Nej, jag har aldrig varit gravid. Bara lite smårund, kanske...". Guuud!! Jag skäms ÄN (detta var säkert typ 10 år sedan).
SvaraRaderaPS. Sedan dess har jag ALDRIG frågat, oavsett kropphyddans omfång. DS.
SÅ FETT MYCKET WORD PÅ DETTA (utom det att du skulle vara hederligt tjock, för det är du faktiskt inte alls, även om det var mycket roligt skrivet, lol:ar fortfarande åt "hederligt" i sammanhanget)! Gu va folk håller på, liksom.
SvaraRaderaDet värsta med den senaste som frågade var att hon tog på min mage samtidigt som hon frågade, OCH HÖLL KVAR HANDEN efter att jag sa att nej det är öl som byggt denna vackra kropp. Inte 1 sekund utan kanske 10-15 sekunder!
SvaraRaderaSäg mig vem denna person är och jag ska hålla min knytnäve mot hennes face i minst en sekund.
SvaraRadera