Logopeden

Utan att skriva för mycket ointressant om skola så känner jag ändå att jag måste nämna detta. Hur det blev, hur det gick.
Jag beslöt mig för att inte hoppa på min drömutbildning som jag, efter år av misslyckade försök, äntligen kom in på. Linköping kändes långt borta. Tryggheten fick stå i första rummet. Vissa tyckte att jag var dum i huvudet, men jag visste ju att offret var desto större - att riskera att inte komma in i Umeå. Och jag förlikade mig med den tanken. Det var värt det offret helt enkelt. Men sen så kom jag in här ändå! Och efter att ha gått i knappt två månader kan jag väl inte säga särskilt mycket om det hela mer än att jag fortfarande vet att det är det här jag vill göra. Det är svårt och känns stundtals omöjligt, som när man ska lära in sig samtliga ben, muskler och vävnaders namn på någon vecka eller förstå sig på centrala nervsystemet i detalj, men efter kvällens besök hos lovisienstadt så känner jag också en styrkande känsla av att allt är möjligt!