Fikasöndag

Jag vill att någon ska komma med gofika till mig och se herrarnas andra slalomåk. Typ en plåt med nybakta bullar.

Armageddon

Bilden hämtad från http://www.metro.co.uk/

Jag återkommer till ämnet. Konsumtion. Såg nyss dokumentären Shop till you drop på SVT Play och började nästan grina. Ögnade mig igenom hemmets fyra väggar för att åtminstone konstatera att det mesta är handlat på second hand. Men min nya tröja, den fanns inte förut. Den var en bomullstuss på en bommullskvist, den var olja innan den blev plastknappar. Den var i naturen och nu har den hostat ut koldioxid rakt upp i atmosfären, bara för att jag kände att jag behövde pryda min fjäderdräkt lite. Jag sitter och skäms. För att jag köpt grönt nagellack. Var kommer färgen ifrån? Det luktar inte som något man skulle vattna blomkrukan med i alla fall. Det luktar som något som kan döda. Jag är glad att jag såg dokumentären, försökte stilla mitt dåliga samvete med att tekniken i alla fall fört något gott med sig. Men vad händer med datorn när den pajar? Jag har sett sopbergen av mobiler. Mobilerom fungerar men som folk inte vill använda längre för att de är omoderna. Kameran zoomar ut till allt ser ut som en myrstack. Och det var bara ett sopberg. Ett sopberg av mobiler. Sedan finns det andra sopberg. Med bilar. Elvispar. Klockor. Stegräknare. Pulsklockor. mp3-spelare. VHS-apparater. minidiscspelare, hårnålar. Foundationburkar. Skor. Allt radar upp sig som bilderna från Auschwitz museum. Bara att den här gången så är det vi själva som håller på att utrota hela mänskligheten. Lätt att bli radikal kanske. Men ändå det enda rätta. Det fattar väl jag att jag är en psykologisk människa som gör allt för att undvika obehag. T ex genom att blunda för obehagliga sanningar.

Jag vet inte vad jag ska göra med allt det här, men jag antar att jag skulle vilja börja en avveckling för att utveckla mig själv, med hoppet att vad som görs på individnivå kan göra skillnad, även om jag är extremt missmodig beträffande det.

Nä, nu ska jag ta och tvätta bort giftiga Maybelline-produkter ut i handfatet, torka med bomullspads (onödig konsumtion), smörja in mig med apotekets hudkräm (onödig konsumtion) och lägga mig ner i min memoryskum madrass (fantastisk men onödig konsumtion) och luta huvudet mot mina nyinköpta puffiga kuddar (onödig konsumtion), oc börja fundera på allt det som verkligen betyder något. Vänner. Familj. Människomöten. Samtal.

Navelskåderi

Jag vill inte hänga ut någon här, så jag väljer att skriva rent allmänt om det, men det var en händelse som inträffade igår som föranledde detta.

Jag har inget emot människor som är engagerade till 200% i något. Tvärtom, som jag tidigare skrivit, kan jag till och med vara avundsjuk på dessa personer, på förmågan att kunna bli besatt. Själv saknar jag den förmågan. Kan inte brinna för något. Bara småpyra.

Däremot kan jag bli provocerad av den distanslöshet som inte alltid men ofta medföljer denna förmåga. Att inte kunna avgöra vilka tillfällen, med vilka, och på vilken nivå, det är lämpligt att prata om sina obsessioner. Det är lätt att känna sig utanför, exkluderad, oförmögen att bidra till samtalet i fråga.

Världens smartaste kvantfysikprofessor måste även kunna prata om sitt ämne på ett sätt som alla kan förstå. Eller helt enkelt välja att tala om det med sina kollegor för att inte göra det outhärdligt för gemene man.

Jag sa ifrån igår, Skämtsamt, på ett sätt som jag inte trodde kunde misstolkas. Tillbaka fick jag ett reptilsnabbt svar, och en blick som såg ut som 2 skarpladdade gevärsmynningar.

Och jag kände bara: Vad hände nyss? Allvarligt?

Folk måste lära sig att skratta åt sig själva. Komma ner på jorden lite grann. Inte bli nertryckta i skoskaften på något sätt. Kanske bara levitera nån liten centimeter ovanför marken.