Jag återkommer till ämnet. Konsumtion. Såg nyss dokumentären Shop till you drop på SVT Play och började nästan grina. Ögnade mig igenom hemmets fyra väggar för att åtminstone konstatera att det mesta är handlat på second hand. Men min nya tröja, den fanns inte förut. Den var en bomullstuss på en bommullskvist, den var olja innan den blev plastknappar. Den var i naturen och nu har den hostat ut koldioxid rakt upp i atmosfären, bara för att jag kände att jag behövde pryda min fjäderdräkt lite. Jag sitter och skäms. För att jag köpt grönt nagellack. Var kommer färgen ifrån? Det luktar inte som något man skulle vattna blomkrukan med i alla fall. Det luktar som något som kan döda. Jag är glad att jag såg dokumentären, försökte stilla mitt dåliga samvete med att tekniken i alla fall fört något gott med sig. Men vad händer med datorn när den pajar? Jag har sett sopbergen av mobiler. Mobilerom fungerar men som folk inte vill använda längre för att de är omoderna. Kameran zoomar ut till allt ser ut som en myrstack. Och det var bara ett sopberg. Ett sopberg av mobiler. Sedan finns det andra sopberg. Med bilar. Elvispar. Klockor. Stegräknare. Pulsklockor. mp3-spelare. VHS-apparater. minidiscspelare, hårnålar. Foundationburkar. Skor. Allt radar upp sig som bilderna från Auschwitz museum. Bara att den här gången så är det vi själva som håller på att utrota hela mänskligheten. Lätt att bli radikal kanske. Men ändå det enda rätta. Det fattar väl jag att jag är en psykologisk människa som gör allt för att undvika obehag. T ex genom att blunda för obehagliga sanningar.
Jag vet inte vad jag ska göra med allt det här, men jag antar att jag skulle vilja börja en avveckling för att utveckla mig själv, med hoppet att vad som görs på individnivå kan göra skillnad, även om jag är extremt missmodig beträffande det.
Nä, nu ska jag ta och tvätta bort giftiga Maybelline-produkter ut i handfatet, torka med bomullspads (onödig konsumtion), smörja in mig med apotekets hudkräm (onödig konsumtion) och lägga mig ner i min memoryskum madrass (fantastisk men onödig konsumtion) och luta huvudet mot mina nyinköpta puffiga kuddar (onödig konsumtion), oc börja fundera på allt det som verkligen betyder något. Vänner. Familj. Människomöten. Samtal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar