Ein Deutsches Requiem

Jag tänkte göra ett nytt försök med den här bloggen.
Jag raderar min historia.
Jag dör och återuppstår, precis som i ein deutches requiem som jag lyssnade på med lovisa, viktor och stina i torsdags.

Jag hade med mig min nya teaterkikare med pärlemorinlägg som jag köpt på tradera och den visade sig fungera utmärkt. Med hjälp av den kunde jag:

1. upptäcka att min vän olof är bas i kammarkören Sångkraft
2. könsbestämma en violinist som på avstånd var lite svårbestämd
3. konstatera att harpisten såg stencool ut

Det var en väldigt känslosam upplevelse. Hela första och andra satsen var som en nära-döden-upplevelse; skrämmande och dödligt vacker på samma gång och när kör och orkester spelade och sjöng "Denn alles Fleisch ist wie Gras und alle Herrlichkeit des Menschen wie des Grases Blumen. Das Gras ist verdorret und die Blume abgefallen." i sitt starkaste Forte så reste sig vartenda hårstrå på min kropp och stora tårar vällde fram ur mina ögonhålor.
Men sen kom sjätte satsen med sina tröstande ord. "Siehe, ich sage euch ein Geheimnis: Wir werden nicht alle entschlafen, wir werden aber alle verwandelt werden; und dasselbige plötzlich, in einem Augenblick, zu der Zeit der letzten Posaune. Denn es wird die Posaune schallen, und die Toten wervandelt werden. Dann wird erfüllet werden das Wort, das geschrieben steht: Der Tod is verschlungen in den Sieg. Tod, wo ist dein Stachel? Hölle, wo ist dein Sieg?" Då kom det också tårar, men lite annorlunda än de förut.
När jag gick ut ur salongen kände jag mig själsligt mörbultad, men mer redo än någonsin på att möta livet och dess svårigheter.