Physalis = datorlös

Min dator pajade förra veckan. Det går ganska bra att vara datorlös än så länge. Man får mycket tid till annat. Som att handla på ICA Maxi och laga goda middagar. Men lite tråkigt är det. Är så dålig på datorer så det kommer säkert dröja ett tag innan jag bestämt mig för vad jag ska ha för en. Tips mottages tacksamt till dess.

Ni är snälla

Igår fick jag ett telefonsamtal av en speciell vän. Jag missade att det ringde; var förmodligen inne i det rafflande julavsnittet i Studio 60, men han lämnade ett telefonsvar. Jag lyssnade på det och började gråta. Det var så fint. Det var inget särskilt, men eftersom vi aldrig ringer till varandra så var det speciellt och fint. Den där omtanken som ligger i de där breven man får med 1 års mellanrum är så överväldigande. Tack J!

tabula rasa

Jag har kommit in. På logoped. Borde duka upp ett bord med finaste kaffeservisen, sju sorters kakor, såna där små servetter som ens mormor brukade ha som inte har någon uppsugningsförmåga utan bara är för syns skull. Jag borde blåsa upp ballonger, klä taket i serpentiner och spontant bjuda upp till dans. Jag borde säga "Yes så jävla bra jag är! So long, nu drar jag! Vi ser när vi ses!"
Men jag kan inte göra något utav det.
Allt jag känner är mörker. Jag vet inte om jag klarar av eller vill flytta från det sammanhang jag har här. I linköping känner jag ingen. INGEN. Det är klart att man lär känna nya människor, men jag vet inte om jag vill eller orkar gå igenom såna processer nu. Det är skillnad att vara 22 och att vara 26. Det har hänt saker på vägen. Man blir bekvämare, man blir tryggare, man blir mindre äventyrlig, alla val blir mer definitiva och avgörande. Jag kan inte längre tänka mig att packa en väska med 3 upplagor kläder, en dator och en tandborste, flytta in i ett studentrum, se varje ny dag som ett äventyr. Jag behöver ett hem, jag behöver mina kaffekoppar, behöver känna att jag har något bestående. Helst vill jag köpa hus. Överboda bönhus kanske.
Men jag känner att jag MÅSTE göra det här för att det vore otacksamt och idiotiskt att inte hoppa på det som jag har kämpat för så mycket i 4 år. Är jag dum i huvudet om jag bestämmer mig för att stanna och kämpa på tills jag kommer in i Umeå?
Jag måste bestämma mig snart. För min arbetsgivares skull, men främst för min egen såklart. Idag tänker jag sätta mig ner med två blanka papper, skriva ner för-, respektive nackdelar med de båda alternativen och förhoppningsvis komma förbi de där återvändsgränderna jag alltid fastnar vid. Kanske tar jag ett beslut i afton. Förmodligen inte.