Ni är snälla

Igår fick jag ett telefonsamtal av en speciell vän. Jag missade att det ringde; var förmodligen inne i det rafflande julavsnittet i Studio 60, men han lämnade ett telefonsvar. Jag lyssnade på det och började gråta. Det var så fint. Det var inget särskilt, men eftersom vi aldrig ringer till varandra så var det speciellt och fint. Den där omtanken som ligger i de där breven man får med 1 års mellanrum är så överväldigande. Tack J!