tabula rasa

Jag har kommit in. På logoped. Borde duka upp ett bord med finaste kaffeservisen, sju sorters kakor, såna där små servetter som ens mormor brukade ha som inte har någon uppsugningsförmåga utan bara är för syns skull. Jag borde blåsa upp ballonger, klä taket i serpentiner och spontant bjuda upp till dans. Jag borde säga "Yes så jävla bra jag är! So long, nu drar jag! Vi ser när vi ses!"
Men jag kan inte göra något utav det.
Allt jag känner är mörker. Jag vet inte om jag klarar av eller vill flytta från det sammanhang jag har här. I linköping känner jag ingen. INGEN. Det är klart att man lär känna nya människor, men jag vet inte om jag vill eller orkar gå igenom såna processer nu. Det är skillnad att vara 22 och att vara 26. Det har hänt saker på vägen. Man blir bekvämare, man blir tryggare, man blir mindre äventyrlig, alla val blir mer definitiva och avgörande. Jag kan inte längre tänka mig att packa en väska med 3 upplagor kläder, en dator och en tandborste, flytta in i ett studentrum, se varje ny dag som ett äventyr. Jag behöver ett hem, jag behöver mina kaffekoppar, behöver känna att jag har något bestående. Helst vill jag köpa hus. Överboda bönhus kanske.
Men jag känner att jag MÅSTE göra det här för att det vore otacksamt och idiotiskt att inte hoppa på det som jag har kämpat för så mycket i 4 år. Är jag dum i huvudet om jag bestämmer mig för att stanna och kämpa på tills jag kommer in i Umeå?
Jag måste bestämma mig snart. För min arbetsgivares skull, men främst för min egen såklart. Idag tänker jag sätta mig ner med två blanka papper, skriva ner för-, respektive nackdelar med de båda alternativen och förhoppningsvis komma förbi de där återvändsgränderna jag alltid fastnar vid. Kanske tar jag ett beslut i afton. Förmodligen inte.