Vem var jag innan allt det mörka kom? Jag minns inte. Det är förvisso inte kompakt mörker längre, mer som en geggig dimma. Men det är tillräckligt jobbigt att veta att solen är bakom molnen men att man inget kan göra för att få se den. För väder går inte att styra över. Det bara är. Och nu är det bara. Och jag kan inget göra. Tårarna har slutat smaka salt. De är bara vatten. Och drömmarna kommer tillbaka. De apokalyptiska. Igår drömde jag att jag reste i tiden och fick vara med om när jorden dränktes i ett enormt vulkanutbrott. Jag har dödats på alla möjliga sätt nu av Moder Natur. Vad vill hon mig egentligen. Jag sopsorterar och köper ekologiskt. Jag äter vegetariskt, och odlar min egen potatis. Varför vill hon döda mig då? Känner mig som Jesus i Michelangelos Pietá. Vill bara ligga utslagen i någons trygga famn och bli buren. Av en öm moder. Moder Natur kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar