Att inte fastna

Det är det viktigaste. Att inte stelna. Att inte våga kasta sig ut i det okända. Inte våga göra annorlunda än det invanda.

Det farligaste, det är just det. Att vara onyanserad. Att kategorisera in allt i små små fack för att göra det bekvämt för sig.

Ibland är jag en riktigt dålig människa, tänker fula tankar om människor som svischar förbi mig när jag cyklar. Jag brukar säga till mig själv att inte vara så dömande och tänka stereotypa tankar och så brukar jag föreställa mig dom människorna gråtandes. Alla har vi djup inom oss. Stunder då det brister, då maskerna trillar av, då garden släpps och vi är skyddade av mörkret. Och då brukar jag känna en stor ömhet för alla dessa okända människor, och ja, det är en mycket bättre känsla än den första automatiska tanken.