Kvicksand

Den här dagen har varit som kvicksand. Ju mer jag trampar desto djupare sjunker jag. Skjuter upp och skjuter upp till en morgondag som snart inte finns mer. Rädd för att se sanningen i vitögat. Det verkar vara som att jag har ett permanent bajsfilter för mina ögon. Diamanter blir till oputsade glasbitar. Där andra ser möjligheter ser jag begränsningar. En konstant budget kring hur jag ska fördela mitt energiförråd leder till hjärndöda hemmakvällar och ett rastlöst stirrande in i skärmen. Hålla hjärnan sysselsatt med att läsa utan att förstå. Titta utan att se. Höra utan att lyssna. Skvala in utan att fastna.

Men jag gjorde i alla fall en dödsgod middag. Man ska inte straffa sin mage med skit bara för att resten är åt fanders.