Just nu är jag så jävla ond på mig själv att jag inte vet var jag ska ta vägen!
Fredrik köpte en pulsklocka till oss i förrgår. Igår hade jag på mig den på skolan och såg till att den fungerade. Idag skulle jag ta med den till träningen och lyckades tappa själva pulsbandet! Kvar är bara en jävligt ful plastklocka med en massa funktioner som inte går att använda.
Av det här drar jag slutsatsen att högre makter ville visa mig att:
1. Anna, du kan inte hantera saker värda mer än 300 spänn! Handlar det om kläder så spiller du ner dem, handlar det om porslin slår du sönder det och handlar det om pulsklockor så tappar du bort dem.
2. ..det här med pulsklocka kanske inte är något för dig, Anna? Betänk att du hade 112 i vilopuls. Att få se hur förtvivlat ditt lilla hjärta jobbar skulle nog bara stressa dig ännu mer.
Och oavsett om jag tappat den och någon tagit den så kan jag inte skylla på någon annan än mig själv. Kan ju inte ta hand om saker. Åker iväg med väskan öppen och hjärnan hemma. Typiskt småsyskonbeteende. Har alltid fått hjälp och haft någon annan som sett till att man fått med sig allt till skolan, hållit koll på fotbollsträningar, påmint en om att packa inför friluftsdagar. Sen när man blir vuxen så står man där och har knappt koll på sig själv och till råga på allt så ska man ansvara för att själv hålla koll på nycklar, mobil, rabattkuponger, hänglås, utskriftspapper och gud vet hur många 100-tals tråkiga saker.
Så nu straffar jag mig själv genom att inte åka och träna. Hade hur som helst inte varit någon bra idé då jag säkert ändå hade lyft för tunga vikter av ren ilska och gjort illa ryggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar