Besökte idag en herrgård. Det var en makalös upplevelse för ett fattighjon som jag. Som ni förstår så stod jag avvaktande och fotograferade huset i väntan på att bli insläppt. Några sekunder efter att bilden togs gavs klartecken att även jag fick stiga på. En 2-rätters lunch med bordsservering väntade på oss och som jag smorde mitt krås!
Efter intagen måltid gick vi upp på övervåningen och besökte den här unga damens rum. Detta är Anna Nordlander, född 1843 och uppvuxen i Skellefteås prästgård tillsammans med 5 syskon. Systrarna undervisades i hemmet och på schemat stod musik, teckning och måleri i centrum. 23 år gammal antogs Anna vid Kungliga Konstakademiens fruntimmersavdelning som öppnat upp för kvinnor två år tidigare. Och ja, det var helt i linje med gängse språkbruk att kalla kvinnor för fruntimmer! Jag gillar bilden på henne, en antydan till ett stramt krås på kragen, ett knappt skönjbart underbett och en blick som kanske i stunden vilar på en guldinramad oljemålning med naturromantiskt motiv.
Utöver hennes målningar föreställande västerbottniska skogs- och vinterlandskap, eller motiv från skogssamernas liv, hände det emellanåt att Anna förstrött satte sig och korsstygnsbroderade. På denna märkduk stajlar hon genom att i marginalerna visa prov på alfabetetiska kunskaper (i alla fall det engelska, upp till z) samt att hon kan räkna till 16. Vänstermarginalens kryptering är dock svårare att förstå. Om jag läser det rätt får jag det till: "DENNNINMNENEN". Vad som här hände kan man ju bara gissa sig till men jag riktar genast misstanke om att den spillda rödvinsfläcken kan vara en pusselbit till ett korsstygnsdrama som spårat ut.
Här är själva Annas arbetsbord, eller ateljé skulle man kunna kalla det. En välanvänd palett slarvigt lämnad på det gedigna skrivbordet i ek (eller kanske valnöt?). Mystiska glasflaskor med flyktiga vätskor, ett bordsstaffli och en uppslagen bok. Men vänta, vad för slags bok är det Anna Nordlander läser?
Aha! Vid närmare granskning så ser man att här sitter hon och läser om sig själv! Nu ska jag inte kasta glas i stenhus, då jag själv måste antas vara min egen bloggs mesta besökare och läsare. Men ändå, lite skamlöst är det allt!
Och i brefstället - något slags idolbild eller visitkort föreställande - just det - sig själv.
Vi avslutade den trevliga husesynen med ett familjeporträtt som, i brist på konstnärinnans närvaro, i alla fall fick med en av hennes oljemålningar -
"Hundar". En liten miss, i det annars gedigna arbetet med att återskapa den scenografi som kännetecknade 1800-talets högborgerliga inredningsstil, var de två värmeljusen som så försynt stod placerade på pelarbordet. Mina ögon undgick de dock inte! Ej heller den orkidé som planterats ned i en tidstypisk urna, som om det vore den mest naturliga sak att plantera ner i en tidskapsel som skickats 150 år tillbaka i tiden! Bah! När kom orkidéerna över huvud taget till Sverige? Typ 2001 i samband med en ödesdiger lägenhetsfotografering i Stockholm innerstad, vilken skulle vara startskottet för ett smaklöst frossande i skålar med limefrukter, krukor med timjan, färgen vit och Kitchen Aid's. Bara en gissning.
