Jag hade en dröm för en tid sedan. Jag sprang. Det gick lätt. Det gick snabbt. Jag kunde bestämma precis hur fort jag ville springa. Ingenting var för jobbigt. Vek så in på en friidrottarena. Där löptränade unga män och kvinnor med 0 i BMI. Jag sprang om dem en efter en, vilket förvånade både mig själv och dem. Medan deras utmejslade tunna löpararmar kämpade febrilt för att komma ikapp, schvungade mina gäddhäng helt obesvärat i luften. Deras quadriceps femoris arbetade till ingen nytta under deras 70-talskorta fladdriga shorts. Mina formlösa ben dundrade med lätthet förbi. Jag passerade mållinjen efter ett varv och var inte ens andfådd. Hade inte ont någonstans.
Sedan vaknade jag och haltade iväg till toaletten.
Hello you are a good writer
SvaraRaderaBest regards, your Ullas friend
Dina ord väger tungt i mitt hjärtas vågskål! Är i full färd med att försöka skyffla bort x antal fekalier från den motsatta skålen.
SvaraRadera