Upplysta vägar

Hamnar ur gängorna. Andas min ungdom i den gamla hemstaden. Går genom tunnlar där jag och min vän sprayade idealistiska budskap i en önskan om en värld där allt kunde lösas om man bara lärde sig att kommunicera med varandra. "Prata mer" är sedan länge bortsanerat. Förlåt Skellefteå kommun för den kostnad det innebar. Jag tänkte inte så på den tiden. Om det var att hjärnan var fri, eller att den i alla fall hade en önskan om att få vara det. Och ändå fortfarande - lika dålig som förr. Gömmer orden djupt inne där de omvandlas från ord till en glömskans dy.

Möter människor vars ansikten jag känner igen men det är ansikten utan namn och sammanhang. Utklippta pappersdockor som jag nu möter i hockeyarenan, på ICA-butiken, på ett öde torg vars namn matchar dåligt med dess atmosfär. Blir rädd av det jag inte minns. Vad minns jag? Kommer jag minnas gårdagens piratkalas? Hur tung jag kände mig när jag omfamnades i en dörrpost  utan mistel? Hur det aldrig blev så där spotlightljust i vår lägenhet? Spelar det någon roll? Så går tankarna när jag tittar på Landskyrkans  upplysta majestät från fönstret. Ett flouriserande kallt ljus som tränger genom Sherlocktjock dimma mot denna varma plats. Min ungdoms skolavslutningar. Jag är skyldig er en tia. Tog ett ljus, tände för en vän och stack. Tänkte att du litar nog på mig, att jag kommer tillbaka och sliter och drar som ett bångstyrigt barn för en hastig blick. Något att fästa min egen blick mot när vägen framför är dimmig och ögonen grumliga.