Busenkelt

Jag är kluven, mellan självhjälpsböcker, Mia Thörnblomkäckhet och livscoachråd å ena sidan. Verklighet, personlighet, psykologiska pålagringar, uppväxt, biokemiska förutsättningar å den andra. En del saker kan jag köpa och vissa grejer är så enkla att ändra i sina gamla invanda beteendemönster att man blir förundrad när man står på andra sidan och tittar tillbaka på hur svårt man trodde det skulle vara. Men jag svär att den dagen då jag är mig själv fullt ut, då jag är sparklesparklelycklig, gör de rätta valen, tänker de rätta tankarna och är tryggheten själv, ska jag inte komma med hurtiga råd och uppmaningar till de som befinner sig där jag befunnit mig. Det är som att få bränt socker slängt i ansiktet. Sött men bittert. Att det verkar så buuusenkelt när det hos en själv är en kamp, ett Mount Everest man bestiger med fel material och hjälpmedel, utan karta och kompass. Man kräks på det. Inte för att det inte är bra och goda råd eller att man inte uppskattar omtanken utan för att man känner sig så värdelös. Oförmögen att leva så som man skulle vilja. Oförmögen till det enkla.