Att vara trött

Det här är min mormor. En bild jag tog i påskas när vi hälsade på. För några år sedan så uppdagades det att hon höll på att få makuldegeneration i ögonens gula fläckar. I påskas såg hon inte vem jag var. Det gjorde ont. Och jag tänker mig att det måste vara fruktanvärt att förlora ett sinne, vilket det än må vara. Lukt, hörsel, smak, syn, känsel. Så mycket att sakna under varje kategori. Så mycket man skulle önska att få se/höra/känna/smaka/dofta bara EN gång till!
Mormor är den största dystopikern jag känner och det finns ingenstans man kan få höra så mycket apokalyptiska utsagor som från hennes hem, men ändå - ibland förundras man. När mormor fick beskedet om hennes framtida blindhet lade hon sig inte ner och grät. Istället gick hon hem och inledde en daglig träning som gick ut på att med slutna ögon gå omkring i lägenheten och känna sig fram med händerna, att lära sig utan och innan var allting låg. Tallrikar, glas, soppslevar, hudkrämer, hårspolar, bordslöpare, fotoalbum, strumpbyxor. Där vandrade hon omkring med händerna framför sig, som en trevande nattvandrare och började ett arbete med att memorera tingens platser. I frysen började hon sortera; bär och glass i översta lådan, grönsaker i lådan nedanför, kött och fisk i den tredje. Och så vidare.
När vi kom dit en gång och det osade husmanskost genom hela korrridoren, frågade min bror vad hon lagat.
"Äh, det är bara nån skuggmat", svarade hon. Det var visserligen potatis och sönderkokt kött samt en omelett, men hon kallade det "skuggmat" för att det var så det kändes så för henne när hon gick där bland skafferiet och frysen och samlade ihop ingredienser till släktmiddagen, utan att riktigt veta vad det var hon komponerade ihop.
Mormor är modig som vågar laga mat fastän synen sviker henne. Hon är modig so vågar bjuda på skuggmat till sina efterlevande. Hon är modig, för att hon vägrar låta synens bortfall förminska hennes liv, utan istället se möjligheterna. Apokalypsen må vara nära men hoppet består.