Jag var och såg Trio Lligo i febersvettningar igår kväll. Det var sjukt bra stämning. Alla sjöng med i texterna och bandet levererade nog 10 extranummer. På den tiden jag spelade i band så hade vi nog aldrig en längre setlist än 10 låtar. Men det är väl skillnad på band och band. Nu ligger jag hemma i sängen och kollar på The Flight of the Conchords och önskar att jag var lika rolig som dem. Jag känner mig skittråkig nu för tiden. Det är som att jag glömt bort hur man gör. I alla fall så har jag funderat på några saker, sådär som man gör när man är sjuk och inte får någon annan intellektuell stimulans än sin egen hjärnas ovärda tankar. Och på några grejer har jag hamnat i återvändsgränder. Jag kan ej förklara detta. Kan ni?
Varför heter det att man ska ha främmande? Får man besök är det väl oftast folk man känner, riktigt bra i de flesta fall. Det har, mig veterligen, aldrig hänt att en helt okänd människa kommit på middag. Vilken katastrof det skulle kunna bli. Vad ska man prata om när man inte känner varandra alls? Och vad är då finfrämmande? Hur ska man kunna avgöra huruvida främmandet är fint eller fult när man inte känner vederbörande? När man lärt känna personen i fråga så pass väl att man kan kategorisera denne som fin eller ful så har ju personen slutat att vara främmande för en.
Ett annat ord som är högst egendomligt är just precis det ordet - egendomlig. Det borde ha ordet egendom som basmorfem men vad har egendom med egendomlig att göra? Ungdom och ungdomlig; där ser man ett klart samband. Hus och huslig, barn och barslig, fara och farlig. Samma sak där. Men egendom och egendomlig?
Jag har forskat!
SvaraRaderaPrecis som ungdom och ungdomlig kommer från ung, så kan egendom och egendomlig härledas från ordet egen.
Egen kan ju ha flera olika betydelser, ur egen som i "oberoende, fri, självständig" så har egendom bildats - eftersom rätt till egendom är motsatsen till den livegenskap och ofrihet som rådde under feodal tid.
Egendomlig däremot har bildats ur en annan innebörd, nämligen "utmärkande; säregen; egendomlig, besynnerlig".
Jag vill tacka Svenska Akademien för ovärdelig hjälp.
Fint att se dig i lördags. Hoppas du mår bättre nu!
Såklart! Så självklart när man nu ser det svart på vitt!
SvaraRaderaTack tack Öland!
Men främmande? Ska vi stå handfallna inför användandet av det ordet i sammanhang som att ha vänner och bekanta på besök?
Jag störde mig på uttrycket främmande redan som litet barn. Hemma sade vi det aldrig, jag tror att vi sade att vi hade gäster hemma. Men jag minns särskilt att Jimmy Karlsson på andra sidan vägen ofta använde det om släkt och vänner (oftast med innebörden att man inte kunde vara där och leka då), jag tyckte det lät så urbota dumt.
SvaraRaderaNu forskar jag lite om det också! Behöver avkoppling från att läsa om "Inference of Population Structure Using Multilocus Genotype Data".
Ok, here goes.
Främmande kommer från det urgamla ordet fram, som har rötter i grekiskan och den ursprungliga betydelsen framför. Dock kom det tidigt (säkert före 1000-talet, men det är min gissning) att betyda "från" både i isländska, norska, fornengelska m.m, - det är alltså fram som blivit engelskans from. I alla dessa språk har det också genom avledning förvandlats till något liknande "främmad", "fremde", senare ombildat till "främmande", alla med innebörden avlägsnad från, underlig. Logiken är enkel, är man -från- någon annanstans är man underlig.
Det är dock bara i de nordiska språken som ordet främmad också fått innebörden "besökande, gäst". Det finns exempel på att det används på det sättet så tidigt som 1526! Så det har haft god tid på sig att tränga sig in i folksjälen på alla generationer av Jimmy Karlsson-ar och Marklundare som levt sedan dess. Men jag - jag skulle aldrig säga så!
Det här är mina favoritexempel på användingar enligt svenska akademins ordbok!
"Katten tvättar sig. Nu få vi främmande." Zacharias Topelius - Läsebok för de lägsta läroverken i Finland, 1856.
"Kanske ryssen wäntar fremande på Turkiske sijdan". (alltså här är fremande ett ironiskt sätt att beskriva ett fientligt anfall!!!) Ågerups gårdsarkiv, 1713.
"Inte går det an att vara till främmands, utan att taga sig en liten klunk." Rafaël Hertzberg - Päivärinta, Bilder ur lifvet, 1886.
"Dä har kommet främmadt i gåren" (dvs. de ha fått barn!) Granlund - En samling ordspråk, ordstäv och talesätt, 1880.
Grekerna har det också.
RaderaÅh, du tronarvinge till Fredrik Lindström! Du borde störta honom från tronen nu, ta över alla hans program, jag och fler med mig skulle äntligen tycka att det var värt att betala tv-licens (OBS! Jag har ingen tv nu! Det är därför jag inte betalar!), Public Service skulle börja blomstra, p1 skulle ta sig upp ur svackan och fortsätta leverera högklassiga vetenskapliga undersökande journalistiskt utmanande program. SOmmaren skulle bli extra lång, folk skulle bli vänligare, kaffet skulle bli billigare, socialdemokraterna skulle vinna nästa val och vara bra de här gången.
SvaraRaderaJa, precis så bra är du!
Alltså, jag skulle vilja protestera mot protesterna mot ordet främmande. Jag ÄLSKAR det. Vi använde/använder det hemma, och jag minns det som att man såg gästen/den främmande som något exotiskt, lite som ett annalkande oväder/finväder. Jag tycker på något sjukt vis att det ger förväntan inför den främmandes ankomst en air av förväntan och respekt. Och att det heter "främmen" på västerbottniska gör det hela lite gulligare. "Ser man på, ser man på, he jer främmen på gång!"
SvaraRaderaOh! Att man säger främmen här, det visste jagi inte men känns helt naturligt! Faktum är att när jag suttit och läst om det här så har det blivit som det nästan alltid blir - jag har börjat bli mer och mer förtjust i att säga främmande! Det är alltid lite svårt att kasta av sig den börda av i barndomen förvärvade fördomar, men de rinner av mig mer och mer.
SvaraRaderaDagens word verification är "izjes" - om man stavar det "ischjes" - låter inte det som någonting som bara MÅSTE finnas som dialektalt uttryck? jag tänker att det betyder "orka" och kommer från "idas".