Beslut

Förlåt för förra inlägget. Jag hatar ju självömkan och en sån där offensiv självförnekelse egentligen. Det är bara lite mycket nu. Lite väl mycket som påminner mig om att jag fortfarande inte påbörjat någon utbildning, att pengar är och förblir ett stort orosmoln som blixtrar och dundrar och häller kalla droppar i huvudet på en som nån slags oändlig tortyr, att ens läshuvud och allmänbildning är på en 14-årings nivå (jag har börjat missbruka 'typ', 'asså', 'ba' och 'såhära' i talspråket), och att alla blommor jag köpt för över 400 spänn bara dör i mina händer. Idag när jag skulle öppna tofupaketet jag hade med mig till lunch upptäckte jag att det var genomruttet. Då var sammanbrottet nära och det är på den nivån det är just nu. Gråten är aldrig längre bort än ett härsknat tofupaket.
Det är dock en underbar tid här på Ön just nu. Jag skulle jättegärna vilja att ni kom och besökte mig oftare. Jag kan bjuda på de godaste kaffen och teer ni kan tänka er. Vi kan sitta på altanen och spela gitarr eller ta en rök. Eller bara vara tysta och lyssna på storspovarna som drillar på potatisåkern. Det är sista chansen. För sen orkar jag nog inte bo här något mer. På Ön alltså. Visst, det är gulligt, men hösten är så mörk och ensam och kall och tyst och vägen in till stan är lång, trögcyklad, halkig, kall och idiotisk. Och jag vill inte längre förgifta Övägens diken med mina långa haranger av svordomar, där jag cyklar med mina smala däck längs oplogade vägar.

PS. Läs gärna mellan raderna. Då kanske ni förstår att jag söker lägenhet till hösten och gärna mottager tips om ni skulle få nys om något. Öst, väst eller Haga är av intresse! DS.