Yarden

Ibland får jag panik.

Över att jag övergivit mina ideal. Kapitalismen och konsumismen är ju något jag vill bekämpa, inte vara en slav under. Ni har hört talas om oil peak va? Tidpunkten då den maximala råoljeproduktionen är uppnådd. Förmodligen har vi passerat den. Eller så är den bara något år bort. Det finns vissa radikala teoretiker som hävdar att om vi inte har gjort omställningar av energifrågan utan fortfarande är så beroende av oljan som vi är idag, då kommer bensinpriserna stiga med många hundra %. Ingen kommer ha råd att flyga eller åka bil längre. Export och import av varor kommer att upphöra. Det blir äpplen till mellis istället för physalis och melon. Det blir häst och vagn istället för bil.

Och de där pengarna jag väntar på varenda månad, de blir mer och mer lik mammon. Arbetet tvingar mig att vara en kugge i samhällets maskineri. Är jag inte kuggen får jag inte pengar för att överleva. Som student och med ett extraknäck på 2 lördagar i månaden går allt precis runt. Ingenting kvar att spara. Det enda som är kvar är känslan av att måsta börja om, att inte göra sig omöjlig. Rädsla över att bli sjuk för med det följer vetskapen att man måste låna pengar av sig själv och sedan stå i skuld några månader framöver. Och tiden, den har också tagits ifrån mig. Tiden att reflektera, ifrågasätta, mobilisera. Och när jag väl har pengar känner jag mig rik och köper kläder till mig själv. Kläder jag inte behöver. Bara för att få känna mig snygg(are). Eller kanske något fint till hemmet, för att det ska bli lite mer som en framsida till en inredningstidning. Så i slutet av månaden har galleriorna gjort vad de ska; sett till att jag konsumerat upp de extra lapparna så att jag hamnat på samma ruta igen, gött kapitalismens omättliga buk med min livegenhet.

Jag fattar inte hur jag kunnat bli så här bekväm.

Det var inte många år sedan jag och Nils pratade om våra övertygelser att vi någon gång under våra liv ska ha delat cell med varandra. Efter någon civil olydnadsauktion i ett försöka att hindra laster med vapen från Sverige. Nu, några år senare, tvivlar jag. Jag trivs bättre här, i soffan där jag kan låta mig luras av vilka nya saker jag bara måste ha innan jag kan börja engagera mig.

Vykort från Stockholm

Hej Umeå. Jag har säkert kommit hem när du får det här, men skitsamma. I Stockholm är det väl bra. Jag spenderar alldeles för mycket pengar, så det blir att strama åt svångremmen resten av månaden. Jag ville hitta ett par handskar och ett par skor men kommer inte hem med något utav det. Andreas och Maria stylade deras hem ljust och fräscht med enfärgade handdukar, Kitchen Aid, limefrukter och timjan, för att höja värdet på deras lägenhet inför fotograferingen. Vårsalongen på Liljevalchs var inspirerande. Det finaste var en stor rund väggprydnad av paljetter. Skönt att vila ögonen på. Som en dröm man inte vill vakna upp ifrån. Det sämsta var konstnären som började prata alldeles för mycket om sin skulptur utan att jag frågat något, och som till slut gav sig ut på djupt rasbiologiskt vatten. Nämnde jag att hon var tysk?

Nu längtar jag hem. Borta bra men hemma bäst, du vet.

Kramar/A

Måggåped

SMS från brodern idag, citerat Rut: "Håller Anna på å bli måggåped nu, på skolan å så, å skriva å så..."
Jag älskar henne så vanvettigt mycket.

There´s a crack in everything and there is where the light goes in

Jag har alltid föreställt mig att de där orden som kastar en till andra sidan så att man ser sig själv i ett nytt ljus, att de orden skulle komma från någon mäktig person. Någon som har en sån där nästan religiös air omkring sig och som alltid säger så kloka saker att man undrar hur många liv de egentligen har levt. Typ Torgny Lindgren. Yoko Ono. Dalai Lama. Kristina Lugn (Ja, Dalai Lama undantaget. Han har förstås reinkarnerats i några årtusenden, men de andra?).

Inte trodde jag att det skulle vara en liten snärtig blondin från Wales. Hon sa nåt i stil med: "I stopped wanting and wishing and started doing." Så här retrospektivt ser orden ganska platta och klischéaktiga ut, som om de kom från vilken livscoach som helst. Men det var sättet hon sa det på. Och att jag genast slungades tillbaka till mitt barndomshem, snabbt genom oupplysta småvägar, förbi övergivna bönhus, genom byn där alla har samma efternamn, nerför backen, upp igen, byaskylten på sniskan i diket efter att ha blivit sönderplogad under vintern, tjälskador i asfalten, dödsboet med amerikansk veranda och en fallfärdig lada på köpet, 10, 12 bichon frisét som springer alldeles för nära cykelhjulen och skäller gällt i kör, potatiskällaren man var livrädd för, lillskogen, myrstacken, 2:a huset på höger sida, det trygga ljudet av inbromsandet på grusgången, in i hallen, pärlspont så långt ögat kan nå, bruna korkmattan, uppför trappan, in i mammas och pappas sovrum. På väggen hänger en gammal bonad, broderad av någon sedan länge avliden släkting på pappas sida. Grå bakgrund. En lada, ett hus, en åker, en man, en häst, en plog.

"Bön med lyfta händer är ej nog,

lantman då du ber för jordens gröda.

Bed med handen på din plog.

Då välsignar bönens kraft din möda"

Trender

DN jävla punkt helvetes se.

Det är inte "trendigt" med 3 barn istället för 2. Det har aldrig varit trendigt att ha 2 barn och det kommer gud förbjude aldrig vara, som DN påstår, trendigt att ha 3 (eller varför inte vara helt wild and crazy och skaffa 4?!).

Sämpiga sämpiga redaktör som bestämmer att DET ska vara dagens headline i en av våra största nyhetsbevakande dagstidningar. För inte vill era läsare läsa om korrupta diktatorer i Vitryssland och Elfenbenskusten, om Jasminupproret i Tunisien, om folkbildande nyhetsrapporteringar från världen? Näää, guuuu så tråkigt. Vi vill veta om vad som gäller på kärnfamiljsfronten just nu! Så att vi kan undvika att göra bort oss och bara skaffa 2 barn. Och vara "såååååå 00-tal"!

F'resten

F'resten, har jag sagt att vi skaffat katt? Hon heter Janson och är så gullig så man spyr. Hon gillar att klättra upp för ens ben och att gömma sig under/i saker och spana. Hon blir gärna klappad på magen och då spinner hon som ett tröskverk. Hennes piss och skit luktar, alla hennes gulligheter till trots, lika fullt piss och skit.

Förtydligande

 Beträffande dagboksinlägget  vill jag bara förtydliga, mest för mig själv, att jag tycker att det är okej att det känns som det gör! Eller det borde i alla fall få kännas okej. Vi gör det så  förbannat svårt för oss när vi konstaterar att "sån är jag". Allt som är förbjudet blir fel, fult och skamligt och inget man talar om. Katolskt så in i hellskotta.
Vi är plastiska. Organiska. Dynamiska. Vi är människor, och att känna mänskliga känslor som avundsjuka, svartsjuka, skuld och skam är så klart mänskligt. Det är lika mycket en del av mig som att känna mig lycklig, förnöjd och tacksam. Båda sidor har ett ömsesidigt förhållande till varandra och kräver varandras existens för att själv kunna finnas till. Jag vill vara dynamisk. Och kunna säga när jag känner mig svartsjuk, missunnsam eller vad det än må vara för tabubelagd känsla. Jag tror att jag kan bli en lyckligare människa av det.

Söta systrar

Sådant här sysslar italienska nunnor med när (de tror att) ingen ser på.

Dagens vill ha.

Blev kanonsjuk i natt. Mådde illa, hade frossa och somnade inte förrän 6 på morgonen. Och så har det hållit i sig hela dagen. Försökte busa med Janson men blev andfådd efter 1 minut. Det enda som återstod att göra var att sitta i soffan med datorn i knät. Länksurfade mig vidare från swissmiss till denna underbara webshop - culturelabel. En massa vansinnigt fina saker! Vill ha!

Det var en sommar

I dagar som dessa, när kylan nyper kinderna röda och cykeln parerar i isiga hjulspår, är det svårt att tänka att det var en sommar för inte alltför längesen.

Det var det i alla fall. En av de bästa på länge. Min pappa fyllde 60 och vi åkte med hela familjen till Italien, bodde på kloster, åt gott och mådde prima. Piloterna strejkade oturligt nog samma dag som halva familjen skulle åka, men tack vara min framförhållning och min mors framfusighet kom vi alla iväg åtminstone samma dag som det var tänkt.

Fredrik såg genast ett tillfälle att göra sig lustig på pinjeträdens bekostnad.

Italien alltså. Sure, de har fantastisk arkitektur och så, men vad jag inte fattar är varför de alltid ska pryda allt med förvridna mardrömsbarn som stirrar på en med tomma ögon (sålt sin själ till djävulen) och munnen full av vindruvor eller något annat vidrigt.

Då är det här barnet, och den gulliga farmodern mycket trevligare att titta på.

Eller Ester Bäster Sockertårta Lundmark. Hon trivdes verkligen i Italien. Tror det passade hennes temperament. Hon älskade att hoppa från famn till famn mellan barnbesatta nunnor.

Eller DEN HÄR kvinnan som stod vid det där staketet uppskattningsvis 8 timmar om dan och såg för rolig ut i sin lilla solhatt och härliga mormorskropp (smala ben + kompakt torso).

Jag gjorde ett riktigt sandslott för första gången i mitt liv och plockade snäckor och slipade stenar som vore jag ett barn!

Det riktiga barnet ville mest vara i lekparken och leka i en båt som drog klara paralleller till Bamses båt Victoria. Hon levde sig in så mycket i Bamses värld att hon blev rädd på riktigt för sjörövarna som närmade sig in med kanoner och pickadoller.

I en boning som tjänar Herren skola man ej finna njutning i bekvämligheter som mjuka sängar. Men vad gör det när man vaknar upp till den här synen varje morgon.

Det här är nog världens sämsta reklamannons för bröllopsfotografering. Tager du denna glänsande kavaj, glänsande leende, glansiga hy och svettiga lilla kalufs? Skulle inte tro det.

Det regnar även i Italien. Då passade vi på att åka på sightseeing.

Så fina färgkombinationer på deras tvättlinor att man nästan kunde tro att det var genomtänkt.

Det här skulle man å andra sidan kunna tro var spontant men det var rakt igenom genomtänkt och iscensatt.

Jag älskar dessa färger

Bilden är från Amy Stevens och den hittar ni här

Jag har bytt utseende på min blogg. Som en lätt katharsis skulle man kunna säga. Inget storvulet, inget särskilt, bara mina finaste färger på jorden. Idag var Umeå klätt precis i de här färgerna; en babyblå himmel som frostiga björkgrenar sträckte sig upp emot.

Yoko

Du är vatten. Jag är vatten. Vi är alla vatten i olika behållare. Det är därför det är så lätt att möta varandra. Och så svårt att mötas när vi fryst till is.

Ocensurerad dagbok

Det är så fullt inuti mig. Fult. Fullt

Inte bubblande.

En massa tunna tunna lager av tomhet. Antimateria. Så hårt packat att det inte finns plats för något mer att känna, tänka, tycka, önska, längta, sakna.

Jag har inte skrivit på ett bra tag. Hade ingen inspiration. Ingen pepp. Bara prestationsångest. Inga ord fanns där. Jag fick ge mig ut och jaga dem. Jaga ihjäl dem och hänga upp dem på tork och hoppas att de ändå verkar lite levande.

Men nu är det för fullt. Fula tankar. Tankar som man inte får tänka. Jag har burit på dem och varit noga med att inte belasta någon annan med skiten. Om jag tappar, plocka upp. Inte låta någon sopa efter mig. Men herregud jag är inte Mia Thörnblom (och vill inte vara). Söker ni en inspirerande livsstilsblogg med handfasta goda råd så vänd om NU. Här får ni inte höra om livsomvändelser Förut gick jag omkring och småputtrade av missunnsamhet, men sen slutade jag med sånt fåneri och nu mår jag så fantastiskt bra!

Nä det var kanske därför jag slutade skriva. Jag hade inget fint kvar i mig. Bara sånt som man skäms för, som ingen vill lyssna på. Jag vet, jag vill inte lyssna på skiten själv, men den måste komma ut och jag är ledsen att den kanaliseras här. Men det är lättare än att föra dagbok och jag antar att det finns en dimension av mig som är så egoistisk att det fungerar som bekräftelse. Någon kanske ser mig. Kanske skriver något litet.

Tanken på att någon skulle läsa min riktiga dagbok ger mig kårar längs ryggraden. Aldrig någonsin att jag skulle skicka runt den bland vänner och obekanta och få tillbaka den med tillagda kommentarer. Men nu skriver jag som jag gör i min riktiga dagbok. Ocensurerat. Smutsigt. Ni behöver inte läsa. Jag trycker det inte under näsan på er. Det är valfritt. Men jag behöver det här just nu. Kanske försvinner det då. Magiskt tänkande kallas det visst. Sånt som barn håller på med.

Okej. Här är ett axplock av alla fula tankar.

* Jag är avundsjuk på säg... 1000 saker. På de som är snyggare, mer vältränade, de som brinner för saker, de som är 200%, de trevliga, de roliga, de intressanta, de som inte ger sig, de som vågar släppa taget, de som är sig själva vad det nu är, de som kan spela instrument, de som går in i ett rum och tiden stannar. De som går mot strömmen, de som lever som de lär, de som gör nåt vettigt (räddar tigern, regnskogen, föräldralösa barn. Är på plats vid katastrofer, utmanar korrupta ledare, verkar för fred på ett konstruktivt sätt).

Visst, ibland blir jag bara inspirerad men det vänds snart till ett jämförande med mig själv och inom alla dessa variabler finns det ju så klart alltid någon som slår en med hästlängder. På stan skyggar jag undan från människor jag tycker om mer än vad de anar men som jag inte klarar av att möta. För ett möte med dem innebär ett möte med mig själv. Med de fulaste delarna i mig själv som jag inte vill veta av. Det är förstås också väldigt oattraktivt att vara avundsjuk vilket gör det hela ännu mer skamligt.

* Jag ältar. Och vem vill umgås med en ältare? Pax inte jag. Men här sitter jag, inte bara bredvid mig själv, utan i mig själv. Försöker så gott jag förmår att inte låta det läcka ut på fantastiska människor i min närhet, men jag vet inte vad normala människor pratar med varandra om. Hur man pratar. Jag kan bara det här Hur är det med dig? *Lyssnar* Hur det är med mig? Åja, det är nog bra. Inget särskilt. Sen tar det stopp för jag vill inte vältra ut den massiva svarta lavin av skit som innehåller det mer sanningsenliga svaret på frågan, och något annat samtalsämne kommer jag inte på, för mina synapser i hjärnan har stelnat och snurrar runt i en egocentrisk loop utan avfartsvägar. En rondell utan varken vägar in eller ut. Min fantasi är borta. Min kreativitet ligger och dammar i en glömd vrå av hjärnan dold av ett berg av dåligt självförtroende, sämpig självbild osv osv.

* Jag är 28 år. Inget har hänt. Vem orkar med en människa som inte mognar, som inte lämnar det gamla bakom sig? Inte då jag. Är helt stigmatiserad av den här identiteten. Sitter fast och kan inte komma loss och det är inte att jag inte har försökt. Jag har försökt ALLT. Motion. Psykolog. Sexolog. Sjukgymnast. Meditation. Kost. Mindfulness. Och det mest förbjudna vore väl att skylla på gener, men ju mer jag läser i skolan desto mer övertygad börjar jag bli. Och i somras fick jag veta att mormor legat inne på psykhem när mamma var liten. Hon fick elchocker.

Tack. Nu får jag plats med lite till.