Förtydligande

 Beträffande dagboksinlägget  vill jag bara förtydliga, mest för mig själv, att jag tycker att det är okej att det känns som det gör! Eller det borde i alla fall få kännas okej. Vi gör det så  förbannat svårt för oss när vi konstaterar att "sån är jag". Allt som är förbjudet blir fel, fult och skamligt och inget man talar om. Katolskt så in i hellskotta.
Vi är plastiska. Organiska. Dynamiska. Vi är människor, och att känna mänskliga känslor som avundsjuka, svartsjuka, skuld och skam är så klart mänskligt. Det är lika mycket en del av mig som att känna mig lycklig, förnöjd och tacksam. Båda sidor har ett ömsesidigt förhållande till varandra och kräver varandras existens för att själv kunna finnas till. Jag vill vara dynamisk. Och kunna säga när jag känner mig svartsjuk, missunnsam eller vad det än må vara för tabubelagd känsla. Jag tror att jag kan bli en lyckligare människa av det.