There´s a crack in everything and there is where the light goes in

Jag har alltid föreställt mig att de där orden som kastar en till andra sidan så att man ser sig själv i ett nytt ljus, att de orden skulle komma från någon mäktig person. Någon som har en sån där nästan religiös air omkring sig och som alltid säger så kloka saker att man undrar hur många liv de egentligen har levt. Typ Torgny Lindgren. Yoko Ono. Dalai Lama. Kristina Lugn (Ja, Dalai Lama undantaget. Han har förstås reinkarnerats i några årtusenden, men de andra?).

Inte trodde jag att det skulle vara en liten snärtig blondin från Wales. Hon sa nåt i stil med: "I stopped wanting and wishing and started doing." Så här retrospektivt ser orden ganska platta och klischéaktiga ut, som om de kom från vilken livscoach som helst. Men det var sättet hon sa det på. Och att jag genast slungades tillbaka till mitt barndomshem, snabbt genom oupplysta småvägar, förbi övergivna bönhus, genom byn där alla har samma efternamn, nerför backen, upp igen, byaskylten på sniskan i diket efter att ha blivit sönderplogad under vintern, tjälskador i asfalten, dödsboet med amerikansk veranda och en fallfärdig lada på köpet, 10, 12 bichon frisét som springer alldeles för nära cykelhjulen och skäller gällt i kör, potatiskällaren man var livrädd för, lillskogen, myrstacken, 2:a huset på höger sida, det trygga ljudet av inbromsandet på grusgången, in i hallen, pärlspont så långt ögat kan nå, bruna korkmattan, uppför trappan, in i mammas och pappas sovrum. På väggen hänger en gammal bonad, broderad av någon sedan länge avliden släkting på pappas sida. Grå bakgrund. En lada, ett hus, en åker, en man, en häst, en plog.

"Bön med lyfta händer är ej nog,

lantman då du ber för jordens gröda.

Bed med handen på din plog.

Då välsignar bönens kraft din möda"