Ocensurerad dagbok

Det är så fullt inuti mig. Fult. Fullt

Inte bubblande.

En massa tunna tunna lager av tomhet. Antimateria. Så hårt packat att det inte finns plats för något mer att känna, tänka, tycka, önska, längta, sakna.

Jag har inte skrivit på ett bra tag. Hade ingen inspiration. Ingen pepp. Bara prestationsångest. Inga ord fanns där. Jag fick ge mig ut och jaga dem. Jaga ihjäl dem och hänga upp dem på tork och hoppas att de ändå verkar lite levande.

Men nu är det för fullt. Fula tankar. Tankar som man inte får tänka. Jag har burit på dem och varit noga med att inte belasta någon annan med skiten. Om jag tappar, plocka upp. Inte låta någon sopa efter mig. Men herregud jag är inte Mia Thörnblom (och vill inte vara). Söker ni en inspirerande livsstilsblogg med handfasta goda råd så vänd om NU. Här får ni inte höra om livsomvändelser Förut gick jag omkring och småputtrade av missunnsamhet, men sen slutade jag med sånt fåneri och nu mår jag så fantastiskt bra!

Nä det var kanske därför jag slutade skriva. Jag hade inget fint kvar i mig. Bara sånt som man skäms för, som ingen vill lyssna på. Jag vet, jag vill inte lyssna på skiten själv, men den måste komma ut och jag är ledsen att den kanaliseras här. Men det är lättare än att föra dagbok och jag antar att det finns en dimension av mig som är så egoistisk att det fungerar som bekräftelse. Någon kanske ser mig. Kanske skriver något litet.

Tanken på att någon skulle läsa min riktiga dagbok ger mig kårar längs ryggraden. Aldrig någonsin att jag skulle skicka runt den bland vänner och obekanta och få tillbaka den med tillagda kommentarer. Men nu skriver jag som jag gör i min riktiga dagbok. Ocensurerat. Smutsigt. Ni behöver inte läsa. Jag trycker det inte under näsan på er. Det är valfritt. Men jag behöver det här just nu. Kanske försvinner det då. Magiskt tänkande kallas det visst. Sånt som barn håller på med.

Okej. Här är ett axplock av alla fula tankar.

* Jag är avundsjuk på säg... 1000 saker. På de som är snyggare, mer vältränade, de som brinner för saker, de som är 200%, de trevliga, de roliga, de intressanta, de som inte ger sig, de som vågar släppa taget, de som är sig själva vad det nu är, de som kan spela instrument, de som går in i ett rum och tiden stannar. De som går mot strömmen, de som lever som de lär, de som gör nåt vettigt (räddar tigern, regnskogen, föräldralösa barn. Är på plats vid katastrofer, utmanar korrupta ledare, verkar för fred på ett konstruktivt sätt).

Visst, ibland blir jag bara inspirerad men det vänds snart till ett jämförande med mig själv och inom alla dessa variabler finns det ju så klart alltid någon som slår en med hästlängder. På stan skyggar jag undan från människor jag tycker om mer än vad de anar men som jag inte klarar av att möta. För ett möte med dem innebär ett möte med mig själv. Med de fulaste delarna i mig själv som jag inte vill veta av. Det är förstås också väldigt oattraktivt att vara avundsjuk vilket gör det hela ännu mer skamligt.

* Jag ältar. Och vem vill umgås med en ältare? Pax inte jag. Men här sitter jag, inte bara bredvid mig själv, utan i mig själv. Försöker så gott jag förmår att inte låta det läcka ut på fantastiska människor i min närhet, men jag vet inte vad normala människor pratar med varandra om. Hur man pratar. Jag kan bara det här Hur är det med dig? *Lyssnar* Hur det är med mig? Åja, det är nog bra. Inget särskilt. Sen tar det stopp för jag vill inte vältra ut den massiva svarta lavin av skit som innehåller det mer sanningsenliga svaret på frågan, och något annat samtalsämne kommer jag inte på, för mina synapser i hjärnan har stelnat och snurrar runt i en egocentrisk loop utan avfartsvägar. En rondell utan varken vägar in eller ut. Min fantasi är borta. Min kreativitet ligger och dammar i en glömd vrå av hjärnan dold av ett berg av dåligt självförtroende, sämpig självbild osv osv.

* Jag är 28 år. Inget har hänt. Vem orkar med en människa som inte mognar, som inte lämnar det gamla bakom sig? Inte då jag. Är helt stigmatiserad av den här identiteten. Sitter fast och kan inte komma loss och det är inte att jag inte har försökt. Jag har försökt ALLT. Motion. Psykolog. Sexolog. Sjukgymnast. Meditation. Kost. Mindfulness. Och det mest förbjudna vore väl att skylla på gener, men ju mer jag läser i skolan desto mer övertygad börjar jag bli. Och i somras fick jag veta att mormor legat inne på psykhem när mamma var liten. Hon fick elchocker.

Tack. Nu får jag plats med lite till.