Över att jag övergivit mina ideal. Kapitalismen och konsumismen är ju något jag vill bekämpa, inte vara en slav under. Ni har hört talas om oil peak va? Tidpunkten då den maximala råoljeproduktionen är uppnådd. Förmodligen har vi passerat den. Eller så är den bara något år bort. Det finns vissa radikala teoretiker som hävdar att om vi inte har gjort omställningar av energifrågan utan fortfarande är så beroende av oljan som vi är idag, då kommer bensinpriserna stiga med många hundra %. Ingen kommer ha råd att flyga eller åka bil längre. Export och import av varor kommer att upphöra. Det blir äpplen till mellis istället för physalis och melon. Det blir häst och vagn istället för bil.
Och de där pengarna jag väntar på varenda månad, de blir mer och mer lik mammon. Arbetet tvingar mig att vara en kugge i samhällets maskineri. Är jag inte kuggen får jag inte pengar för att överleva. Som student och med ett extraknäck på 2 lördagar i månaden går allt precis runt. Ingenting kvar att spara. Det enda som är kvar är känslan av att måsta börja om, att inte göra sig omöjlig. Rädsla över att bli sjuk för med det följer vetskapen att man måste låna pengar av sig själv och sedan stå i skuld några månader framöver. Och tiden, den har också tagits ifrån mig. Tiden att reflektera, ifrågasätta, mobilisera. Och när jag väl har pengar känner jag mig rik och köper kläder till mig själv. Kläder jag inte behöver. Bara för att få känna mig snygg(are). Eller kanske något fint till hemmet, för att det ska bli lite mer som en framsida till en inredningstidning. Så i slutet av månaden har galleriorna gjort vad de ska; sett till att jag konsumerat upp de extra lapparna så att jag hamnat på samma ruta igen, gött kapitalismens omättliga buk med min livegenhet.
Jag fattar inte hur jag kunnat bli så här bekväm.
Det var inte många år sedan jag och Nils pratade om våra övertygelser att vi någon gång under våra liv ska ha delat cell med varandra. Efter någon civil olydnadsauktion i ett försöka att hindra laster med vapen från Sverige. Nu, några år senare, tvivlar jag. Jag trivs bättre här, i soffan där jag kan låta mig luras av vilka nya saker jag bara måste ha innan jag kan börja engagera mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar