Det kommer ikapp

För några dagar sedan var jag hos min bror och hans fästmö. Vi drack kaffe och åt kaka följt av te och mackor i en enda stor fikasymfoni utan slut. Svägerskan min var så gravid man kan vara när man gått någon dag på övertid och jag grinade illa åt min krossade armbåge som dinglade som en Prideflagga på halvstång vid min sida. Vi började prata gamla minnen på ett sätt som man sällan gör nu för tiden. Kanske mest för att man inte har så många att dela sina gamla minnen med. Delade minnen är ju på något vis dubbla minnen, det blir liksom inte samma grej att berätta för någon man lärt känna i vuxen ålder om den där läraren som luktade gammalt kaffe eller om vad man bråkade om med grannbarnen i taxin på väg från skolan (jo jag bodde så avsides att vi fick åka skoltaxi!). Jag har alltid beundrat min bror för hans goda minne. Närminnet är inte anmärkningsvärt på något sätt, snarare rätt så kasst, men hans långtidsminne är exceptionellt. I helgen berättade han om en av våra grannbyar. Själv har jag alltid haft en knepig relation till byn. Som liten var man alltid lite avundsjuk på barnen som bodde där därför att de hade djur, en hockeyrink och pappor som gjorde gladiatorbanor på gården och byggde våningssängar med labyrintiska gångar. Samtidigt kändes det inte helt avslappnat att vara på besök där. Jag vet inte om det var på grund av att alla i byn var släkt med varandra (inget ovanligt i V-botten men som bastard utan släktingar inom 15 mils radie kändes det främmande), att de flesta barnen hade skorrande /r/ (något som ju inte alls hör hemma i V-bottens inland, och som mina logopediska gener omedvetet reagerade på redan då), att de helt enkelt var skrytiga, gapiga och otrevliga, eller om det var något annat. Min bror bekräftade dock min känsla när han berättade att en av familjerna hade en kattkyrkogård i skogen bakom huset. Bara det får ju en att direkt associera till galenskap. Men det värsta var nog att barnen under hela vår uppväxt anklagade vår pappa för att (nästan) ha dödat deras katt då den sprang rakt ut över vägen framför bilen. Det var deras ess i rockärmen när de hade slut på argument om varför deras by var bättre än våran. Andra argument de brukade ta till för att förklara varför deras by var bättre än våran var att deras by låg högre upp, den var större (både till invånarantal och bredd) och att de hade traktorer. Och det var sant. Vi hade ingen traktor och utan traktor ute på vischan är man en nobody. En gång i skoltaxin svartnade det för min brors ögon och han sa att han skulle gräva en grop i vägen och fylla den med bensin och tända på när deras pappa körde ner i den med traktorn. Grannbybarnen blev tysta och bleka men det dröjde inte många minuter innan telefonkedjan var igång och min bror var som vanligt tvungen att be om ursäkt.

Jag har aldrig tyckt att deras argument har hållit. Om varför deras by var bättre än våran. Vårat argument däremot, det håller i eoner: Våran by är VACKRARE.