Janson

Det här är våran katt Janson. Hon är väldigt konstig. Det här är ett axplock av alla de märkliga grejer hon har för sig.

 Ge-mig-en-kram-Janson

KautchukJanson

Avslappnad casualJanson

Ser-inte-smart-ut-Janson

 White trashJanson

SkötbordsJanson

 SupermanJanson

FrisörJanson

Sorselebygdens egen lillelektriker

JAG VET DET SER INTE BRA UT PÅ SIDAN, MEN KLIPPET FÖRLÅTER ALLT.

Släkt´nforskning del 3: Fezen i Rudö

Vi snackar nu om farfars farfars mormors mormors farfars far Jon Månsson. Smeknamnet i rubriken - Fezen i Rudö - fick han av några ynglingar som diktat en nidvisa om honom, för vilket de envar dömdes att betala 3 Riksdaler.
Den aktuella händelsen utspelade sig den 15 maj 1717 och har gått till historien som en tragisk dag i Gnosjö sockens hävder. Jon Månsson var denna dag sysselsatt med svedjebränning på ett skogshygge. Något gick fel och trots att svedjefältet var omgivet av rinnande vatten vandrade elden över en mosse och till skogsranden vid Gnosjösjön och kastades därifrån av vinden över den 250 famnar breda sjön till andra sidan. Byggnader sattes i brand och nådde till slut den gamla kyrkan som brändes ned till grunden.
Eftersom branden uppkom av våda kunde inte Jon Månsson  av domstol dömas "saker" men sockenstyrelsen dömde honom att, på grund av oaktsamhet med elden, timra den ena knuten på den nya träkyrka som uppfördes året därpå. Dock har det berättats att "den gamla kyrkan var i så dåligt skick att prästen regnvädersdagar måste ha ett paraply uppspänt över sig i predikstolen". Trots detta blev Jon och hans familj förvisad till en av de nedersta bänkarna i den nya kyrkan, från det att familjen haft en av bänkarna i främre delen av den gamla kyrkan.
Kanske det finns inlagrat i mig det där med att alltid sätta sig längst bak, oavsett om det är i kyrkan eller i klassrummet. Har alltid tyckt att de som satt sig längst fram förhävt sig, som om de trott att de varit närmare Gud. Kanske har det med Västerbotten att göra. I Småland har man nog inga sådana skrupler.

Scarheart

Det bubblar i mig av syra. Irritation. Vill vräka ur mig saker, men behärskar mig i sista sekund. Det handlar inte om dem. Det handlar om mig. Att jag vill vara som dem men är det inte och kommer aldrig kunna vara det. Vissa ord ristas in i kroppen. De läker kanske men man kan ändå läsa vad som står där genom bleknande ärrbildningar. Vill rista in något annat över allt det där. Klumpiga versaler som överskuggar allt annat. Något som man kan stå ut med att läsa varje dag utan att vilja krypa under täcket och gömma sig från alla inklusive sig själv.

Höst

Räddningen de senaste veckorna har varit färgerna. Svarta bär och rödgulgrönorangea buskar, ljusaprikosa moln, hela himlen inrett som ett barnrum i pasteller. Solen som speglar sig i byggnader och träd.

Mot ljuset, motljuset

Lager på lager

Det är nu 5 år sedan jag var med om min bilolycka.
Jag har alltid haft en livlig förmåga att leva mig in i andras känslor, att uppleva andras sorg och axla andras bördor som vore de mina egna. Som om mina spegeleuroner är hypersensibla. Efter bilolyckan utvecklades den här förmågan på sämsta möjliga sätt. Jag började fantisera ihop olyckor som skulle drabba mig, och gjorde detta av näst intill varje vardagssituation. Stod jag vid ett övergångsställe skenade tankarna iväg till att en bil mejade ner mig, att jag låg på gatan med ryggen bruten, att jag vaknade upp på sjukhuset och insåg att jag var förlamad och levde mig in i den ångesten, skräcken, sorgen. Vad jag än gjorde kopplade jag det till en eventuell olycka. Såg jag bilder av krigstraumatiserade människor upplevde jag deras skräck, läste jag om någon som blivit våldtagen så, ja ni förstår. Det gick så långt att det tog över mitt liv och nästlade sig in i mina drömmar vilket resulterade i att jag inte var avspänd en enda sekund av dygnets alla timmar, och som föranlett att jag upplevt cirka tjugo olika scenarier av jordens undergång.
Nu är det lugnt, jag fick hjälp och så, men fan vad saker sitter kvar länge i en. Önskar ibland att man var mer som en flyktig vätska eller en gas som kunde upplösas i tomma intet. Istället för en klibbig seg högabsorberande klump som bara lägger på sig lager av sediment och gömmer gamla lager under nya. 

Stress

Var inte alls förberedd på hur fruktansvärt mycket det skulle vara i skolan den här terminen. Det känns som att jag balanserar en bricka med sköra kristallglas där nya kristallglas lastas på höjden allt eftersom. Allting skakar, det riktigt sjunger ur glasen, och när, för det är inte frågan OM utan NÄR, det slutligen staplas på ett glas för mycket så kommer allt att ramla till marken och kvar är bara en massa vassa glasskärvor att samla upp så gott man kan efter sig, skärvor att skära sig på. Igår skulle vi ha terapeutiska gruppsamtal (som är en del av en av de fyra kurser vi nu läser parallellt), där vi vanligtvis ska hitta på olika knepiga situationer man som logoped kan hamna i, och spela rollspel av de situationerna. Men vi var för utsjasade. Ingen hade ork att komma på något och vi började istället prata om stress, olika sorters stress och vad de kan göra med en, fysiskt och mentalt. Det blev ett väldigt intimt samtal. Jag fann mig själv lufta mina akilleshälar på ett väldigt uppriktigt sätt som jag inte trodde jag kunde göra inför mina klasskamrater och jag skulle säga att det blev ett betydligt mer fruktsamt samtal än vad ett halvhjärtat rollspel skulle ha gett.

Det är svårt att hantera stress professionellt. Det ligger liksom i stressens natur att man blir disträ, får kort stubin, inte är närvarande i något man gör för att man är på ständig flykt från sina bördor. Och det märks, genom våra fasader och leenden, för leendena och VAD vi säger korrellerar inte med våra övriga signaler; vårt kroppspråk, och HUR vi säger det.

Önskedrömmar

När jag inte har bättre saker för mig drömmer jag mig ibland bort till den framtid då jag börjat tjäna pengar, och om vilka saker jag då kommer att unna mig:

- Gå på massage en dag i veckan för att min kropp förtjänar det.
- En riktigt bra deodorant, oavsett pris. Rexona Deo stick med Aloe Vera, kan du över huvud taget kallas för deodorant?
- Bra kaffe. Helst La Minitabönor. Hellre bra och sällan än dåligt och ofta.
- Eklagrad fetaost istället för den sura vidriga salladsosten
- Rejäla skor

Pink Saris

Chattade med lovisienstadt i kväll om bland annat starka kvinnor från olika delar av världen, och från olika tider. Detta leder in mig på ännu en rekommendation ur DOX arkiv. Den här kvinnan är typ den hårdaste människa jag någonsin sett. Hon plöjer fram som en ångvält var än hon går och hon är alla mäns värsta mardröm. Gläder mig i kvinnor som dessa, som ingenting har men genom någon slags urkraft orkar kämpa för en idé vilken resten av samhället motarbetar. 

Den nakna mannen

Om ni inte har sett Den nakna mannen än så visas den på svtplay fram till den 13:e oktober. Jag blev ohyggligt berörd av den. Jag förstår att alla de där livsödena kanske inte varit guds bästa barn, och att just den här bastugrejen kanske är ett exotiserande av den finska kulturen, men det passade formatet på den här dokumentären och människorna blir både bokstavligt och bildligt talat avklädda framför kameran och blottar sina innersta känslor och det är stundtals så himla vackert. Som en Tranströmerdikt. Till exempel det här:

När allt är tömt

Idag har jag tentapluggat som en tok från arla morgonstund. Efter närapå 10 timmars intensivt grävande i anteckningar och minne är mina mentala förråd tömda. Jag kan inte formulera något smart om till exempel livet, Västerbotten eller Tomas Tranströmer, utan presenterar istället ett axplock ur mitt gedigna photoboothgalleri, här tillsammans med min älskade vän Martina som jag längtar efter nästan hela tiden, för att hon tittar på en med ögon som både ser och lyssnar och känner. Dessutom luktar hon alltid gott och är en pålitlig fikakompanjon.

True colors

Gick på en promenad vid Bäcksjön. Storlommen ekade över hela sjön, en tretåig hackspett borrade sig in i en gammal murken gran och någonstans inne i skogen låg ett övergivet älgkadaver och spred en rutten stank från sin urgröpta buk. Förutom det prasslande ljudet av mina regnkläder, var små bäckars porlande det enda som hördes när jag stannade upp efter stigen. Förvånades över hur intensiva färgerna var. Överallt avatargröna mossor och guldglimmande löv. Inte alls en mörk och murrig skog i bruna och mörkgröna toner.
Det är konstigt att vi kallar vissa konstgjorda färger för syntetiska och overkliga när de egentligen bara är bleka kopior av verklighetens färger. Kolla bara på blåhakens bröst. Sidensvansens orangea små flärpar på vingpennorna. Regnbågslaxens glimmande fjäll. Höstlövens palett.
Jag hade en granne i byn jag växte upp i, som en gång berättade för mig att hon en morgon, när hon skulle stiga upp, hade fått en uppenbarelse. Hon hade sett himlens gyllene port uppenbara sig, alldeles mellan sängkanten och vävstolen, och på var sin sida svävade en ängel (Det ska tilläggas att Märta, som vi kan kalla henne, även berättade för oss om vittra, skogsrå, tomtar och troll, men det spelar inte så stor roll). I min lilla barnhjärna såg änglarna exakt ut som de där stora bokmärkesänglarna, klädda i ljurosa eller ljusblå klänning, med blonda lockar utsläppta över axlarna. Änglarna hade öppnat den guldförgyllda porten och Märta fick nu se himmelriket i all sin härlighet OCH - det är nu det blir spännande - färger som inte finns på jorden. Det var så hon beskrev det. Hon kunde inte förklara färgerna, för det var inte "typ rosa" eller "jätteintensivt turkost". Det var färger som hon aldrig hade sett förut och som inte gick att förklara genom jordiska referenser. Den där bilden har jag haft med mig sedan barn, ungefär som Gud i form av en skäggig gubbe på ett moln. Det senare har jag övergivit, men beträffande färgerna är just den bilden min förhoppning om livet efter detta. Att det inte är något vi kan gissa oss till genom våra kunskaper. Det låter som en dödslängtan men min nyfikenhet över de där färgerna vet nästan inga gränser.

Fölseda

Idag fyllde fattighjonet år och firade detta på enkelt manér till skogs. Fattighusmat - korv och pannkaka värmdes upp på muurikkan och gästerna verkade belåtna med detta. Jag blir lätt gråtmild när jag tänker på vilka fina människor jag känner! Oavsett börd så höll de god min när de tuggade i sig maten. Det är ädelt gjort om man har smaklökar som vant sig vid vaktelägg och gåslever som födelsedagsmatsreferenser. Gåvor av alla de slag fick jag också, som om inte vädret och gästernas blotta närvaro var tillräckligt. Glömde som vanligt bort att fota minnesvärda ögonblick från tillställningen. Det här fotot är inte representativt på något sätt, men ger ändå en liten vink om hur stämningen var; sportig och rolig! Tack till alla som kom. Ni är bäst!

Vänligen,

Edert tillgivna fattighjon.