torsdag, oktober 13, 2011

Stress

Var inte alls förberedd på hur fruktansvärt mycket det skulle vara i skolan den här terminen. Det känns som att jag balanserar en bricka med sköra kristallglas där nya kristallglas lastas på höjden allt eftersom. Allting skakar, det riktigt sjunger ur glasen, och när, för det är inte frågan OM utan NÄR, det slutligen staplas på ett glas för mycket så kommer allt att ramla till marken och kvar är bara en massa vassa glasskärvor att samla upp så gott man kan efter sig, skärvor att skära sig på. Igår skulle vi ha terapeutiska gruppsamtal (som är en del av en av de fyra kurser vi nu läser parallellt), där vi vanligtvis ska hitta på olika knepiga situationer man som logoped kan hamna i, och spela rollspel av de situationerna. Men vi var för utsjasade. Ingen hade ork att komma på något och vi började istället prata om stress, olika sorters stress och vad de kan göra med en, fysiskt och mentalt. Det blev ett väldigt intimt samtal. Jag fann mig själv lufta mina akilleshälar på ett väldigt uppriktigt sätt som jag inte trodde jag kunde göra inför mina klasskamrater och jag skulle säga att det blev ett betydligt mer fruktsamt samtal än vad ett halvhjärtat rollspel skulle ha gett.
Det är svårt att hantera stress professionellt. Det ligger liksom i stressens natur att man blir disträ, får kort stubin, inte är närvarande i något man gör för att man är på ständig flykt från sina bördor. Och det märks, genom våra fasader och leenden, för leendena och VAD vi säger korrellerar inte med våra övriga signaler; vårt kroppspråk, och HUR vi säger det.

1 kommentar: