Lager på lager

Det är nu 5 år sedan jag var med om min bilolycka.
Jag har alltid haft en livlig förmåga att leva mig in i andras känslor, att uppleva andras sorg och axla andras bördor som vore de mina egna. Som om mina spegeleuroner är hypersensibla. Efter bilolyckan utvecklades den här förmågan på sämsta möjliga sätt. Jag började fantisera ihop olyckor som skulle drabba mig, och gjorde detta av näst intill varje vardagssituation. Stod jag vid ett övergångsställe skenade tankarna iväg till att en bil mejade ner mig, att jag låg på gatan med ryggen bruten, att jag vaknade upp på sjukhuset och insåg att jag var förlamad och levde mig in i den ångesten, skräcken, sorgen. Vad jag än gjorde kopplade jag det till en eventuell olycka. Såg jag bilder av krigstraumatiserade människor upplevde jag deras skräck, läste jag om någon som blivit våldtagen så, ja ni förstår. Det gick så långt att det tog över mitt liv och nästlade sig in i mina drömmar vilket resulterade i att jag inte var avspänd en enda sekund av dygnets alla timmar, och som föranlett att jag upplevt cirka tjugo olika scenarier av jordens undergång.
Nu är det lugnt, jag fick hjälp och så, men fan vad saker sitter kvar länge i en. Önskar ibland att man var mer som en flyktig vätska eller en gas som kunde upplösas i tomma intet. Istället för en klibbig seg högabsorberande klump som bara lägger på sig lager av sediment och gömmer gamla lager under nya.