Gick på en promenad vid Bäcksjön. Storlommen ekade över hela sjön, en tretåig hackspett borrade sig in i en gammal murken gran och någonstans inne i skogen låg ett övergivet älgkadaver och spred en rutten stank från sin urgröpta buk. Förutom det prasslande ljudet av mina regnkläder, var små bäckars porlande det enda som hördes när jag stannade upp efter stigen. Förvånades över hur intensiva färgerna var. Överallt avatargröna mossor och guldglimmande löv. Inte alls en mörk och murrig skog i bruna och mörkgröna toner.
Det är konstigt att vi kallar vissa konstgjorda färger för syntetiska och overkliga när de egentligen bara är bleka kopior av verklighetens färger. Kolla bara på blåhakens bröst. Sidensvansens orangea små flärpar på vingpennorna. Regnbågslaxens glimmande fjäll. Höstlövens palett.
Jag hade en granne i byn jag växte upp i, som en gång berättade för mig att hon en morgon, när hon skulle stiga upp, hade fått en uppenbarelse. Hon hade sett himlens gyllene port uppenbara sig, alldeles mellan sängkanten och vävstolen, och på var sin sida svävade en ängel (Det ska tilläggas att Märta, som vi kan kalla henne, även berättade för oss om vittra, skogsrå, tomtar och troll, men det spelar inte så stor roll). I min lilla barnhjärna såg änglarna exakt ut som de där stora bokmärkesänglarna, klädda i ljurosa eller ljusblå klänning, med blonda lockar utsläppta över axlarna. Änglarna hade öppnat den guldförgyllda porten och Märta fick nu se himmelriket i all sin härlighet OCH - det är nu det blir spännande - färger som inte finns på jorden. Det var så hon beskrev det. Hon kunde inte förklara färgerna, för det var inte "typ rosa" eller "jätteintensivt turkost". Det var färger som hon aldrig hade sett förut och som inte gick att förklara genom jordiska referenser. Den där bilden har jag haft med mig sedan barn, ungefär som Gud i form av en skäggig gubbe på ett moln. Det senare har jag övergivit, men beträffande färgerna är just den bilden min förhoppning om livet efter detta. Att det inte är något vi kan gissa oss till genom våra kunskaper. Det låter som en dödslängtan men min nyfikenhet över de där färgerna vet nästan inga gränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar